Att snarka eller att inte snarka... synd att man inte kan styra det där. Jag är själv inte helt tyst när jag sover. Vad härligt det vore att vara mer prinsesslik, så att jag kunde ligga stilla och fint i en ställning hela natten, med lugna, tysta andetag och en oklanderlig look.
Visserligen är jag inte uppe i min pappas klass än, eftersom jag inte likt honom hållit grannhytterna vakna och sura hela nätterna igenom under mina resor med diverse Finlandsfärjor, men vem vet, det kanske kommer med åren? Säg inget till min pojkvän bara. (Eftersom han inte skulle höra det själv. Glöm bort att han läser min blogg också. Tack.)
Pojkvännen snarkar. Jag trodde att jag hade flytt undan snarkande karlar för gott när jag flyttade hemifrån, men tji fick jag. Vi snackar allt från lite försiktigare pipsnark till rejäla timmerlass.
Desto roligare är det när han pratar i sömnen. Härom natten väckte han mig genom att högt och tydligt klämma fram ett "okej!". Då var det bara att mumla fram "tack ska du ha för att du klargjorde det" och somna om igen.
Det slår inte när han lika högljutt lade fram:
- Det ska jag allt visa dig, I!
Jag satte mig upp. Såg på honom med sömniga ögon. Första tanken var "vad har jag med det att göra?".
Okej då. Ärligt talat; första tanken var snarare "gaaaah!".
Sedan tänkte jag "shitasså, nu kommer han med någon smart lösning på ett problem, bäst att jag lyssnar ordentligt på vad han har att visa I, jag kanske borde anteckna det någonstans också".
Jag väntade.
Han gnydde lite.
Och somnade om rätt rejält.
Då blev mina tankar inte lika sockersöta längre.
Reaktionen blev:
- Pruttpojkvän! Varför väcker du mig för det där! Gissa om du kommer att få göra ett ruskigt stort glas Oboy åt mig imorgon bitti. Och låta mig vinna över dig i Backpacker. Minst.
Allt medan pojkvännen lugnt sussade vidare.
Visserligen är jag inte uppe i min pappas klass än, eftersom jag inte likt honom hållit grannhytterna vakna och sura hela nätterna igenom under mina resor med diverse Finlandsfärjor, men vem vet, det kanske kommer med åren? Säg inget till min pojkvän bara. (Eftersom han inte skulle höra det själv. Glöm bort att han läser min blogg också. Tack.)
Pojkvännen snarkar. Jag trodde att jag hade flytt undan snarkande karlar för gott när jag flyttade hemifrån, men tji fick jag. Vi snackar allt från lite försiktigare pipsnark till rejäla timmerlass.
Desto roligare är det när han pratar i sömnen. Härom natten väckte han mig genom att högt och tydligt klämma fram ett "okej!". Då var det bara att mumla fram "tack ska du ha för att du klargjorde det" och somna om igen.
Det slår inte när han lika högljutt lade fram:
- Det ska jag allt visa dig, I!
Jag satte mig upp. Såg på honom med sömniga ögon. Första tanken var "vad har jag med det att göra?".
Okej då. Ärligt talat; första tanken var snarare "gaaaah!".
Sedan tänkte jag "shitasså, nu kommer han med någon smart lösning på ett problem, bäst att jag lyssnar ordentligt på vad han har att visa I, jag kanske borde anteckna det någonstans också".
Jag väntade.
Han gnydde lite.
Och somnade om rätt rejält.
Då blev mina tankar inte lika sockersöta längre.
Reaktionen blev:
- Pruttpojkvän! Varför väcker du mig för det där! Gissa om du kommer att få göra ett ruskigt stort glas Oboy åt mig imorgon bitti. Och låta mig vinna över dig i Backpacker. Minst.
Allt medan pojkvännen lugnt sussade vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar