Sleeping beauty

Att snarka eller att inte snarka... synd att man inte kan styra det där. Jag är själv inte helt tyst när jag sover. Vad härligt det vore att vara mer prinsesslik, så att jag kunde ligga stilla och fint i en ställning hela natten, med lugna, tysta andetag och en oklanderlig look.

Visserligen är jag inte uppe i min pappas klass än, eftersom jag inte likt honom hållit grannhytterna vakna och sura hela nätterna igenom under mina resor med diverse Finlandsfärjor, men vem vet, det kanske kommer med åren? Säg inget till min pojkvän bara. (Eftersom han inte skulle höra det själv. Glöm bort att han läser min blogg också. Tack.)

Pojkvännen snarkar. Jag trodde att jag hade flytt undan snarkande karlar för gott när jag flyttade hemifrån, men tji fick jag. Vi snackar allt från lite försiktigare pipsnark till rejäla timmerlass.

Desto roligare är det när han pratar i sömnen. Härom natten väckte han mig genom att högt och tydligt klämma fram ett "okej!". Då var det bara att mumla fram "tack ska du ha för att du klargjorde det" och somna om igen.

Det slår inte när han lika högljutt lade fram:

- Det ska jag allt visa dig, I!

Jag satte mig upp. Såg på honom med sömniga ögon. Första tanken var "vad har jag med det att göra?".

Okej då. Ärligt talat; första tanken var snarare "gaaaah!".

Sedan tänkte jag "shitasså, nu kommer han med någon smart lösning på ett problem, bäst att jag lyssnar ordentligt på vad han har att visa I, jag kanske borde anteckna det någonstans också".

Jag väntade.

Han gnydde lite.

Och somnade om rätt rejält.

Då blev mina tankar inte lika sockersöta längre.

Reaktionen blev:

- Pruttpojkvän! Varför väcker du mig för det där! Gissa om du kommer att få göra ett ruskigt stort glas Oboy åt mig imorgon bitti. Och låta mig vinna över dig i Backpacker. Minst.

Allt medan pojkvännen lugnt sussade vidare.

Inspirerande inflyttningsfest

Igår hade sötnosen J en hejsan hoppsan inflyttningsfest minsann!

Hon utfordrade oss med rejält goda vegetariska pajer (ja, det är nu ni ska bli avundsjuka) och sedan lekte vi järnet... mwahaha!

Det var verkligen min typ av fest; härligt sällskap, öppna människor som kan släppa loss och leka och som inte tycker att fester bara är en ursäkt för att bli redlösa på.

Som jag sade igår: det finns inget bättre sätt att lära känna en ny människa på än att sätta näsan mot människans rumpa. Minsann.

Om ni undrar var det där kom ifrån så var det en av lekarna, där två personer får lappar som det står kroppsdelar på (t.ex. "hand mot rygg"), och så ska de sätta lappen mellan dessa kroppsdelar. Man vinner om man klarat flest lappar. Naturligtvis fick jag lära känna någon genom att sätta min panna mot hennes rumpa, men det hör ju till mina normala vanor, så det gick smidigt. ("Trevligt att träffas, härlig rumpa du har, förresten, vad var det du hette nu igen?") För övrigt äger jag och J.

En av de andra charmiga lekarna var lagcharader. Det är inte klokt hur vridet allt kan bli när man uppfattar saker på olika sätt!

N gjorde ett bra jobb när han skulle få fram att hans yrke var inseminatör. Fortfarande förstår jag inte var spankingen av den stackars kossan kommer in, men jag godtar hans fina förklaring:

- Men jag vet väl inte hur de jobbar!

Du har rätt, N. Om de stackarna ska tvingas till befruktning på ett så opersonligt sätt så förtjänar de åtminstone lite hanky panky. Eftersom du är en gentleman så skulle du säkert ha bjudit kossan på lite filfrukost efteråt också. Och ringt dagen efter. Som du lovat.

Jag hoppas att J tyckte att festen var rolig, för jag hade då verkligen skoj! Det måste vi göra om!

Play it again, Sam

Spel.

Massa spel.

Så blir det lätt när jag umgås med pojkvännen och hans kompisar (hur säger man när man vill säga att det var hans från början men att vi alla är polare nu? Delad vårdnad-polare från hans sida av kompisfamiljen?).

Så blev det i helgen också.

Innan jag spelade med dem tyckte jag att jag ändå hade spelat rätt många brädspel och annat lattjo.

Hah!

Nu är det nästan pinsamt.

- Ska vi spela Carcassone? Har alla spelat det förut?

Nyfiket erkänner jag att jag inte gjort det, vilket innebär att de får förklara spelet för mig innan vi kör igång och svara på en hel del nybörjarfrågor under spelets gång.

- Vad sägs om en omgång Fluxx?

Smått generat, men leende, får jag medge att jag aldrig spelat det heller.

- Nu då? Settlers, kanske? Det var ett tag sedan.

Vid det här laget känner jag att jag nästan får ge mig själv ett hårt slag inombords och ta stryptag på mina stämband för att hota fram erkännandet att jag inte spelat det heller.

Igår kväll när älsklingen sade att vi skulle spela ett jättemassaskojsigt spel med hans kompisar (våra... hans från början... mina pluspolare... hansomina... äh, jag ger upp!) blev jag inte alls förvånad över att jag inte spelat det förut. Inte heller chockerade det mig att de andra kunde det utan och innan. Jag kunde till och med få fram ett klart, tydligt och duktigt artikulerat "Nepp" på frågan om alla hade spelat det förut, utan att viska fram det och rodna som en viktoriansk ungmö som fått se en manlig navel för första gången.

Däremot förvånas jag över att kompisarna och älsklingen har ett så otroligt stort tålamod med nybörjare. Själv brukar jag hoppa i möblerna, testa min rumpas studsfaktor på dem, och gny av iver medan övriga deltagare börjar förklara reglerna mycket pedagogiskt och fint för nybörjaren.

Mera spel! Mera spel! Mera spel!

Vad?

Min hjärna är överbelastad med nya spelregler. Den måste få avreagera sig lite.

Det är normalt. Säger vi.

Det ska börjas i tid...

Om jag och älsklingen får barn tillsammans i framtiden, så kommer det förmodligen att bli såhär i vårt hushåll också.

Fast på svenska. Hoppas jag.

See more funny videos and funny pictures at CollegeHumor.

Ring ring

- Hej. Jag ringer för att säga att din personliga bödel tyvärr blivit sjuk. Den utdragna tortyrsessionen måste därmed ombokas. Fungerar det för dig?
- Helt okej.
- Tack då.

Med andra ord: tandläkartiden måste skjutas upp.

Men det förstod du säkert själv.

Jo men hejsan

Ett lustigt minne dyker upp i min avsomnade hjärna när jag tittar ut genom fönstret och ser kondensen på det.

Det handlar om en av mina före detta grannar, J.

Han berättade om när han var en oerfaren krograggare. Hans kompis introducerade några tjejer som han nyss träffat på vid baren.

Den ena tjejen sträcker fram handen, ler och säger:

- Hej. Camilla.

J är en uppfostrad typ och vet att man vid sådana tillfällen bör skaka personens hand och svara med sitt eget namn, gärna med ett matchande leende på läpparna.

Men han var nog lite nervös. När han fattade hennes hand och skulle säga sitt namn, något som är relativt enkelt att minnas ändå, så blev det fel.

Resultatet:

- Kondens.

Ingen av oss förstår vad som hände där.

Men så kan det gå.

Braaains

Jag vet inte hur ni känner er efter allt firande och tjosan hejsan som varit nu i december, men själv är jag en zombie nu.

Ja, jag kanske inte riktigt är död och återuppstånden för att äta människokött (om man inte räknar nafsande på pojkvän), men jag går omkring i min egen lilla värld och har hjärnan på lägsta frekvens.

Här kommer en liten hälsning till mina fellow zombies.