Märklig omgång av schlagerfestivalen i år, måste jag säga.
Bakgrundssångerskor med lösskägg? Två barnprogramledare från mardrömsland kombinerat med zombiebrudar i full bröllopsutstyrsel? Pirater som dansar loss och ser läskigt, överdrivet snälla ut, som om de planerar att attackera dig bakifrån i ett kuddkrig med noppiga och kliande yllekuddar? Spice Girls-kopior med Bette Midler i gänget? Skridskodans? En man, prydd med Günther-mustasch och Elvis-peruk, med leksaksgitarr som han klinkar på för fullt i inledningen av sången medan ett gäng lättklädda tjejer ser allmänt coola ut intill honom, för att sedan dansa någon skum blandning av Macarena, Las Ketchup- och robotdansen? Grammofon-scratchning utförd av en gammal gubbe som rappar under namnet 75 Cent och viftar tufft nonchalant med käppen? Kampen mellan gott och ont porträtterat som om det utspelas på en väldigt avancerad sexklubb? "I'm not easy but I'm true"? En kvinna som sjunger att fred kommer, medan hon har en riktigt förbannad min? Finsk rockopera? Jösses Amalia...
Jag var i alla fall inte ensam om att bli förvirrad av bidragen. En kär vän uttryckte sig, något konfunderad, om vinnarlåtens olika inslag: "Det syntes inte på låten att han var världsmästare i skridskor!"
För att inte tala om pausunderhållningen... jag blev nästan övertygad om att jag hade fått något starkare i min dricka. Exempelvis en kombination av ett flertal olika spritsorter blandat med knark utom denna värld. Nu hade jag ju varken det ena eller det andra, men det kändes verkligen som det när akten kom igång. En ren mardrömshallucination framkallat av extrema droger. Ompa ompa-musik, en barfotaman som log skumt medan han sjöng och spelade, blå- och rödklädda dansare som hoppade omkring och genomförde svårtolkade danser med bestämda blickar (storväxta smurfar från yttre rymden), folkdräktsprydda, mogna kvinnor som hyschade hysteriskt med resoluta fingrar mot publiken vid vissa partier i låten och en psykedelisk färgblandning i bakgrunden som kombinerades med sjuttiotalets flower power-blommor som snurrade hypnotiserande... Först betraktade jag det med skräckblandad förtjusning och fällde några klatschiga kommentarer. Sedan satte effekten av framträdandet in och jag började bli rädd. Men jag kunde inte slita blicken från det. (Ungefär som när man till sin egen förskräckelse inte kan undvika att se när en överviktig människa med för låga byxor lutar sig framåt och avslöjar myntinkastet, fast man vet att man inte vill se det egentligen.) Lättat pustade jag ut när det verkade vara över och jag kunde känna att jag var vid liv, utan droger i kroppen. Då började det självklart om igen... det var visst en snygg paus inom låten. Vid andra tillfället då de satte igång igen trots att tortyren verkade vara överspelad slängde jag mig i armarna på en kompis och grät hysteriskt eftersom jag var övertygad om att jag inte skulle bli av med hallucinationen. Jag var beredd att offra mitt högra öra för att få slippa uppleva mer. (Tänkte ta en lilltå först, men det kändes för futtigt och hur skulle jag då se ut i mina snygga flip flops i sommar? Ett saknat öra kan man täcka över med håret. Dööh.)
Och vem plockade programledarna som var verksamma i green room? De kändes lite grann som programledare för morgonshower på reklamradiokanaler, fast på speed. Hoppande, skuttande, skrikandes i munnen på varandra, evigt leende. Hysteriskt skojsiga lustigheter på den andres bekostnad och framme vid nästa punkt eller person innan någon hinner förstå vad fasen som pågår.
Kanske betyder det här att jag är för gammal för schlagerfestivalen numera. Hur nu det går ihop. Hittills har jag i alla fall inte yttrat ett enda "det var bättre förr" (snarare "ta booort, ta boooort, vad har jag gjort för ont i denna grymma värld för att förtjäna en tusenfalt plågsam död?").
Nästa år får vi skippa någon så avancerad som Perelli. Jag har redan en vision för det ultimata tävlingsbidraget:
vikingar iklädda läderstring som dansar modern hambojazz på rullskridskor.
Given vinnare.
