Se

Jag betraktar stillsamt scenerna.

Kvinnan som med svårighet drar sin stora väska, gammal och ensam, märkt av livets alla vemodigheter och glädjeämnen. Hennes strumpa har hasat ner lite, som en symbol över hur hon själv sakta kanar nedför livets slutskede, sorgsamt betraktande de som fortfarande bubblar över av livsglädje.

Tonåringarna som springer mot tåget, fulla av livslust och övermod, på väg in i vuxenvärlden med stora steg. Liksom tåget de jagar för att hinna med, avgår tonårslivets sista skeden om någon minut, och de rusar fram utan att se tillbaka för att fånga det sista av det bästa.

Den lilla valpen som skuttar efter varje passerande människa, som fortfarande håller den oskuldsfulla lekfullheten och tron på människan inom sin lena lilla kropp.

Det äkta paret som kollar upp vilken vagn de ska åka med i tåget och ropar till varandra som om inget annat fanns i deras egen värld, där de drar interna skämt högljutt och kärleksfullt.

Den isolerade människospillran, sittandes på sin hårda bänk dag ut och dag in, med förhoppning att överleva natten, drogfylld in i sista blodåder för att dämpa de röster och syner som bara finns innanför hans egen dimtäckta blick. Han som ingen och alla ser.

Alla människor.

Allt liv.

Fem minuters tacksamhet över att jag får leva.