Man vet att man har varit sjuk alldeles för länge (nu syftar jag på mörda-alla-sociala-kontakter-hostviruset jag har haft sedan nyårsdagen, inget annat) när man får "ooh, vad pågår nu, nämen så spännande"-rysningar bara av att se att någon går fram och tillbaka utanför ens fönster och pysslar med något snöaktigt.
Illa, my maties. Illa.
Jag trodde att lågpunkten kom när jag nästan kissade på mig av spänning när jag såg ett hus rulla förbi på en väg en bit bort. Allvarligt. Jag tittade på snöflingor och försökte komma på hur man kunnat räkna ut att alla snöflingor är olika (hade forskaren som tog reda på det ett liv? frågar jag mig varje vinter) när ett hus plötsligt körde förbi och sa hej. Och jag kissade som sagt nästan på mig.
Förut låg spänningen i att skriva en sjukligt bra tenta för att sedan gå ut och ta några shots med vännerna och spana efter killar med sexleksaker i fickorna, få reda på en främlings hela liv fram till denna punkt, hålla hårt i krokodilhatten och försöka hitta hem och förbi en affär morgonen efter efterfesten.
Nu ligger den alltså i att se en snubbe gå fram och tillbaka utanför ens fönster.
Wow.
Illa, my maties. Illa.
Jag trodde att lågpunkten kom när jag nästan kissade på mig av spänning när jag såg ett hus rulla förbi på en väg en bit bort. Allvarligt. Jag tittade på snöflingor och försökte komma på hur man kunnat räkna ut att alla snöflingor är olika (hade forskaren som tog reda på det ett liv? frågar jag mig varje vinter) när ett hus plötsligt körde förbi och sa hej. Och jag kissade som sagt nästan på mig.
Förut låg spänningen i att skriva en sjukligt bra tenta för att sedan gå ut och ta några shots med vännerna och spana efter killar med sexleksaker i fickorna, få reda på en främlings hela liv fram till denna punkt, hålla hårt i krokodilhatten och försöka hitta hem och förbi en affär morgonen efter efterfesten.
Nu ligger den alltså i att se en snubbe gå fram och tillbaka utanför ens fönster.
Wow.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar