Den nakna sanningen

Kan man vara karl innerst inne utan att veta om det? Och utan att vilja det själv?

Undrar bara. Mina drömmar är ju som de är och jag försöker tolka dem.

På sistone har jag haft full upp med att bli jagad av zombies och vampyrer (i mina drömmar alltså, fast ibland känns vissa människor jag kommer i kontakt med rätt suspekta också). Ja, min frånvaro skulle möjligtvis även kunna förklaras med att jag håller på att flytta.

I alla fall. Som om det inte vore illa nog att jag drömt att jag blivit jagad av monster (en natt blev jag jagad av Göran Persson också, vilket var minst lika läskigt) (men jag är tacksam och glad att just det inte var en romantisk dröm istället), så har jag också drömt att jag kämpat för männens rättigheter.

!

Det kanske är för att mitt dröm-jag hade dåligt samvete över drömmen då jag utrustades med manligt könsorgan istället för min vanliga utrustning och längtade tillbaka till min vanliga kropp eftersom det var så tråkigt att bara sitta och dra (om ni minns?).

Jag hade fullt upp med att skrika åt några elaka befäl som klätt av mina manliga kollegor (jupp, jag var faktiskt militär och hade en grymt sexig uniform) (fast... ärligt talat var jag själv inte sexig i just den uniformen) som skulle straffas för något och därmed piskas över sina nakna kroppar. Modigt slet jag av mina kläder, drog tag i min stackars kvinnliga vän som råkade stå bredvid och skrek åt befälen att "om ni ska hålla på och visa hur balla ni är på ett sån't här sätt så kan ni väl för fanken dra av oss också kläderna och slå oss, eller vågar ni inte kanske?! Är det bara killarna som ni törs klä av?".

Resten av drömmen gick åt till att försöka blidka min rejält upprörda och sura kompis, som visst inte alls ville kämpa för killarnas rättigheter genom att riskera offentlig nakenhet.

Som ni märker har jag fullt upp. Någon måste ju stå upp för killarna också i det här hårda samhället.

Gen-ialt

För er som undrat var jag får allt ifrån (när ni inte funderat på att få mig inlagd någonstans); såhär kan en vanlig konversation mellan mig och min mamma utvecklas:

- Men mamma, så elak skulle jag inte vara faktiskt. (Så elak att jag skulle kommentera hennes syltkokningsförsök med en hint om att hon borde köpa lite... sylt. För att få det syltigt.)

- Åja, du har ju faktiskt gener från din pappa också. (För säkerhets skull vill jag betona att min pappa är genomsnäll. Han är bara riktigt bra på att retas snällt. Precis som jag.)

- Ja ja, men du är faktiskt inte genomsnäll hela tiden själv heller, du brukar också retas.

- Jaså? Jag har då aldrig varit elak mot mig!

Ja. Nu vet ni. Det går i arv.

Heeelt normala tankar

Tankar som kommer upp när jag tittar på Sjukhuset:

1. Den där tjejen som ska föda ligger i sketasnygga kläder och har rakat överallt. Dessutom ser hon lugn ut. Det skulle inte jag göra. Jag skulle skrika efter smärtstillande, bita min pojkvän för att han varit elak nog att göra mig gravid (för jag hade inget med saken att göra) så jag måste lida, exponera mina djungelhåriga ben och hota hela personalen. Minst.

2. Ursäkta, hallå, pratade inte patienten i ambulansen om snyggingen som kör? Fortsatte de inte diskussionen med att berätta att han är den snyggaste de har? Varför filmar ni inte honom då? Finn ett fel här.

3. Blod. Mer blod. Ännu mer blod. Oj, lite blod också.

4. Vad är det där? Jaha. Vad är det där? Jaha. Vad är det där? Men skit i att förklara det då.

5. Ambulanssjuksköterska ville du bli, alltså, J? Åmajgodd. Kom inte till mig och klaga sen när du får ryggskott och paranoia och alla miljarder sjukdomar som äckliga patienter har och stressymptom och hjärtinfarkt och nageltrång och dåligt humör. (Oklart varför han skulle komma till mig när han har en söt flickvän att vända sig till. Dessutom vet jag inte varför han skulle få nageltrång av sitt yrke, heller. Men det är ändå logiskt.)

Bildkälla