Den nakna sanningen

Kan man vara karl innerst inne utan att veta om det? Och utan att vilja det själv?

Undrar bara. Mina drömmar är ju som de är och jag försöker tolka dem.

På sistone har jag haft full upp med att bli jagad av zombies och vampyrer (i mina drömmar alltså, fast ibland känns vissa människor jag kommer i kontakt med rätt suspekta också). Ja, min frånvaro skulle möjligtvis även kunna förklaras med att jag håller på att flytta.

I alla fall. Som om det inte vore illa nog att jag drömt att jag blivit jagad av monster (en natt blev jag jagad av Göran Persson också, vilket var minst lika läskigt) (men jag är tacksam och glad att just det inte var en romantisk dröm istället), så har jag också drömt att jag kämpat för männens rättigheter.

!

Det kanske är för att mitt dröm-jag hade dåligt samvete över drömmen då jag utrustades med manligt könsorgan istället för min vanliga utrustning och längtade tillbaka till min vanliga kropp eftersom det var så tråkigt att bara sitta och dra (om ni minns?).

Jag hade fullt upp med att skrika åt några elaka befäl som klätt av mina manliga kollegor (jupp, jag var faktiskt militär och hade en grymt sexig uniform) (fast... ärligt talat var jag själv inte sexig i just den uniformen) som skulle straffas för något och därmed piskas över sina nakna kroppar. Modigt slet jag av mina kläder, drog tag i min stackars kvinnliga vän som råkade stå bredvid och skrek åt befälen att "om ni ska hålla på och visa hur balla ni är på ett sån't här sätt så kan ni väl för fanken dra av oss också kläderna och slå oss, eller vågar ni inte kanske?! Är det bara killarna som ni törs klä av?".

Resten av drömmen gick åt till att försöka blidka min rejält upprörda och sura kompis, som visst inte alls ville kämpa för killarnas rättigheter genom att riskera offentlig nakenhet.

Som ni märker har jag fullt upp. Någon måste ju stå upp för killarna också i det här hårda samhället.