Vem är du, vem är jag

Jag skulle aldrig ha sagt att fyra personer läser min blogg.

Nu har andra läsare avslöjat sig.

Dessutom gjorde jag misstaget att gå in på min gamla blogg, för skojs skull, och se över besöksstatistiken.

Nu är jag paranoid.

Vilka är ni egentligen? Smygare där!

För tillfället pendlar jag mellan att vilja gå omkring i luvtröja och solglasögon och smyga mig ut på kvällarna när jag måste någonstans, som om jag vore B-kändis eller något, och att helt enkelt sluta blogga och radera bägge bloggarna. Jag känner mig naken. Jag har ingen aning om vem som googlat "nakenfoto+dödskalle+porrtroll+tandborste" (av alla kombinationer...) och hittat till mig, och vilka som (tydligen) varje dag googlar mitt namn och hittar till bloggarna.

Här sitter jag och skriver för mig själv, för att det är kul och för att jag ska minnas vad jag gjort (läs: för att jag är så ego och älskar att läsa vad jag skrivit), och tänker att det är väl kul om mina polare kan barmhärtiga sig över mig och läsa någon gång ibland, och vad ser jag?

Smygare!

Gillar ni att plåga mig? Vavava? Kanske tänker ni att det är jätteskoj att googla mig, läsa det jag skriver och strunta i att kommentera så att ni ger er tillkänna, eftersom det är precis rätt tortyr för en person som har närminne som en bajsnödig politiker och hälsar på nya bekantskaper fjorton gånger innan namnet fastnar (och därmed gör bort sig totalt varje fest, för att man antingen framstår som en hobbyalkis som jämt blir så full att man får minnesluckor, eller som en arrogant jäkel som anser sig vara för god för att lägga personen på minnet)?

Plåga mig bara. Straffa mig för att jag skriver, why don't you. Hur slutar det här? Kommer ni att dra mig skrikande till bålet och peta på mig med högafflar medan ni skriker "Jaså, du minns inte vilka vi är, haha, hur känns det nu då? Va? Nu kanske du kan komma ihåg att vi skickade kedjebrev med Emser-tablettaskar till dig i mars 1992, din gamla häxa! Vi har minsann googlat reda på dig! Ta ditt straff! Hah!".

Jag tror hellre på det än på tanken att eventuella lärare och/eller eventuellt blivande arbetsgivare googlar mig.

"Ja, just precis, här är mitt CV. Som du ser läste jag i Linköping. Jag har en termin pedagogik inbakat i utbildningen, därför tycker jag att jag skulle passa för tjänsten. Dessutom är jag van att hantera människor och att lösa problem efter mitt jobb som... ursäkta? Om det var jag som låg i badet och lekte att en anka var hemlig agent? Ja, det var nog dessvärre jag. Förlåt? Dörren är där, ja. Tack, tack. Jag hittar ut själv."

Men jag gillar ju verkligen att få korv

Undrar om jag är genomskinlig.

Jag ringde hem för att berätta att killen jag fallit för är underbart söt - håll i er nu, det här är äkta kärlek - för han köper prinskorv till mig, som jag kan äta när han är på jobbet.

(Eh... prinskorv är gott och jag tycker väääldigt mycket om det. Andra kvinnor charmas av choklad, vilket också är gott, men för mig är det prinskorv som gäller.)

(Jag skulle nog till och med kunna gå långt för att få prinskorv ifall det tog slut i affärerna. "Aha, ligga sa du? Sjuhundra spänn eller ett knippe prinskorv. Hosta fram det nu.")

När jag strålande hade berättat det fick jag höra:

- Vad gulligt! Och hur lång tid tog det innan du friade?

Alltså... nog för att jag kanske friar till folk lite för ofta och av konstiga anledningar, men det här...

En halv minut tog det. Om ni nu ska vara så nogräknade.

Frulle

Medan syrran och K tog fram muggar och skar upp bröd öppnade jag kylen för att ta ut min yoghurt. En outhärdlig stank spred sig i rummet.

Precis då jag vänt mig om för att föreslå att vi skulle rensa kylen efter frukosten fick jag syn på osten som K öppnat medan jag stod med ryggen till.

Och så blir jag retad för att jag inte äter starka ostar...

(Jag vill inte hänga ut oskyldiga ostar, så jag vill påpeka att jag inte minns exakt vilken sorts ost det var. Just denna förpackning som syns på bilden ska därför inte känna sig illaluktande bara för att den råkar vara dansk.)

En tjyyyyv

I lugn och ro stod jag i duschen. Sjöng lite svenska sånger högt så att grannarna skulle få njuta.

Då hörde jag ljud från vardagsrummet. Prassel och fnitter. Lite dämpat, men ändå tydligt. Jag frös till is i det varma vattnet. Snabbt drog jag en handduk om kroppen och klev ut.

Min blick fastnade på ett gäng människor som åt upp chipsen som fanns kvar på vardagsrumsbordet. Utan att skämmas tog de för sig. Jag blev riktigt chockad och tänkte att det kan inte vara sant, ingen bryter sig väl in genom balkongen hos någon bara för att få äta lite chirre!

Jag jagade bort dem och skrek att de var stygga danskar, riktigt stygga. De skrattade bara.

Chipstjuvar mitt på blanka dagen. Horribelt!

Nej, jag tror inte heller att min syster kommer att gå på den här historien. Men jag jobbar på det. Jag kan ju liksom inte säga att jag åt upp chipsen för henne när hon var på jobbet.

En tolkningsfråga

Konversation med min syster. Jag berättar att jag inte riktigt bestämt mig för om jag är glad eller besviken över att killen jag dejtar är bättre på att laga mat än vad jag är.

- I och för sig betyder det att jag kan sitta i soffan, se på film och koncentrera mig på att bli tjockare, sa jag.

- Och omtyckt, lade hon till.

- Ja, konstigt nog.

- Välanvänd.

- Ja, det blir jag väl också antar jag, sa jag och rodnade lite.

- Alltså... jag menade vispen jag använder...

Men snälla människa, du kan väl tala om när du byter ämne.

En praktisk vinst

Befinner mig i Köpenhamn och har firat syster hela helgen. Wohoo! :)

Innan jag åkte hann jag med att gå på en fin liten fest hos K. Hon hade precis flyttat till Ryd, för att få ingå i det fantastiska Rydsgänget såklart, och alla möbler var inte på plats. Därför hade hon och A lagt ut filtar och kuddar i allsköns färger på golvet, och ställt dit fat med levande ljus. Mysigt som sjutton och en riktig stämningshöjare!

Pizza och musiktävling blev det. Jag och C bildade laget "CI - mer än hundra" (romerska siffror). När vi började rätta ändrade vi snabbt namnet till "IC - inte helt hundra". Men vi kom på en hedrande andraplats!

Vinsten bestod av: en burk röda kidneybönor, två buntband (spännband), en påse med havregryn, en påse med ris och en snygg, hemmagjord brosch.

Jag fick bönorna, riset och spännbandet - tjejerna tyckte att jag skulle använda dem kreativt i sängen tillsammans med killen jag dejtar.

Min del av vinsten blev också till ett praktiskt hemlös-kit; man kan äta bönorna, riset sväller i magen och man kan använda spännbanden till att sätta fast maten någonstans och säkra den, eller att äta med.

Vinnande argument

Såhär vann jag en diskussion med pappa en gång:

- Du får faktiskt skylla dig själv! (Sades med väldigt bestämd röst och sur blick.)

- Vad menar du?

- Det är du som har gjort mig!

Martinis och rövsparkar

Hur firade ni Valborg då? (Ja, ja, det är flera dagar sedan, jag vet. Men jag är rebellisk och redogör för vad jag gjorde flera dagar efteråt. Så det så.)

Själv var jag med goda vänner (supersöta L och F) nere vid ån här i stan. Satt på en filt och tittade på folk. Lyssnade på en orkester som spelade fel, försökte lyssna på en manskör som hade problem med ljudtekniken. Smuttade Martini och surade över att vi blev bortkörda från den perfekta platsen vi satt vid först, för att de skulle smälla upp ett korvstånd precis just där.

(Eftersom jag är så mogen vill jag påpeka att det absolut inte alls var jag som sågs asgarva och skåla mot mannen som kört bort oss under oartiga former. Jag skulle ju såklart aldrig vara skadeglad bara för att han ramlade omkull och fick korvståndstaket över sig. Det var ju en av alla Bojjan-imitatörer, som springer omkring lite varstans, som satt där och hånskrattade som en fjortis.)

(L är också väldigt mogen och skålade absolut inte med mig när hon upptäckte vad jag skrattade åt. Skulle hon aldrig göra. Herregud, hon har ju en magisterexamen och är Vuxen.)

Vi fick plötsligt sällskap av en berusad man och hans kvinna. De bjöd på pizza. Mannen var lite fullare. Han småpratade lite med en kille som satt med oss.

- Är ni från Göteborg? frågade killen (logiskt nog, eftersom mannen hade en rejäl dialekt).
- Nä fö'fan, från pizzerian här borta, vettu.

Mannen var dessutom söt nog att ge mig en rejäl spark i röven när jag och L skulle gå och vattna buskar. Himla rart.

Natten avslutades hemma hos L och F med kortspel och mys. Jag fick gosa lite med Lemmy, som ni kan se på bilden. Han siktar alltid på mina boobies när jag håller honom. Den rackaren.

Let's go crazy!

- Du har inte skrivit om mig på din blogg än!

Jo, jag lovar.

Jag fick faktiskt den kommentaren.

Wohoo!

En läsare som vill omnämnas på bloggen!

Detta bådar gott.

Här ska firas med...

...med...

...snortande av tvättmedel är inte helt okej, eller hur?

Nähä, men då ska jag väl inte fira då.

Jag har visst ingen champagne liggande för sådana här tillfällen.

Inte ens en folköl.

Matjesillspad, kanske?

Jag återkommer.

Är din pappa en tjockis?

Ska nog sluta lyssna på amerikansk radio över nätet.

Det var reklampaus nyss och jag lyssnade väl inte så helhjärtat.

"Is your dad getting bigger? Become free from bills..." tyckte jag att de sa, och kopplade genast detta till lågkonjunktur och ökat antal personer som lider av fetma. Vad genomtänkt och intressant! tänkte jag lyckligt.

Sedan vaknade två av mina tre hjärnceller, krockade med varann och producerade genom detta en tanke som faktiskt kunde räknas som något logisk;

"Jaha... 'Is your debt getting bigger?' sa de nog..."

Äsch då.

Att dela sysslor

Jag:

- Om du och jag skulle bli tillsammans, och jag flyttade in hos dig efter ett tag, så skulle du få laga maten och jag skulle diska.

Han:

- Men man kanske skulle kunna göra lite av varje? Hjälpas åt och turas om? Annars kan det nog bli tråkigt i längden.

Jaha. Men om du ville att det skulle bli rättvist, så kanske du skulle ha lagat en halvgod måltid istället.

Skyll dig själv.