Det har gått nästan en vecka nu. Nästan en vecka. Utan att jag har tänkt på att just en vecka har passerat. Bara sådär. Be mig att berätta vad som har hänt den här veckan, och jag blir tyst och ser ut som ett fån.
Nästan en vecka sedan jag fick höra att den migränliknande huvudvärken, som jag haft till och från i tre år (mest till), beror på att jag får kärlkramp i hjärnan.
Kärlkramp. Huvudvärken beror inte på att jag är överviktig, som den första läkaren sade.
Nästan en vecka. Två saker rör sig i huvudet mest hela tiden. Ett: stroke. Det vore just snyggt att få en stroke innan man fyllt trettio. Två: hur dum är jag inte som bara accepterar att en läkare skyller på min övervikt? Som vanligt. Kunde jag inte ha tänkt? Använt kärlkrampshjärnan till att hitta en annan läkare? Nej. Precis som vid de andra diagnoserna jag fått genom livet när jag haft andra besvär, där en läkare först sagt att det beror på min övervikt, borde jag ha sökt hjälp hos en annan läkare som kunnat konstatera vad det egentligen är.
Men jag orkade inte. Jag var trött, så himla trött. Trött på att ha förbannat ont, trött på att inte bli tagen på allvar, trött på sjukvården, trött på mig själv, trött på övervikten. Trött. Orkeslös.
Ursäkta att jag inte är rolig idag. Jag kanske kan skylla på kärlkramp i hjärnan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar