Den nakna sanningen

Kan man vara karl innerst inne utan att veta om det? Och utan att vilja det själv?

Undrar bara. Mina drömmar är ju som de är och jag försöker tolka dem.

På sistone har jag haft full upp med att bli jagad av zombies och vampyrer (i mina drömmar alltså, fast ibland känns vissa människor jag kommer i kontakt med rätt suspekta också). Ja, min frånvaro skulle möjligtvis även kunna förklaras med att jag håller på att flytta.

I alla fall. Som om det inte vore illa nog att jag drömt att jag blivit jagad av monster (en natt blev jag jagad av Göran Persson också, vilket var minst lika läskigt) (men jag är tacksam och glad att just det inte var en romantisk dröm istället), så har jag också drömt att jag kämpat för männens rättigheter.

!

Det kanske är för att mitt dröm-jag hade dåligt samvete över drömmen då jag utrustades med manligt könsorgan istället för min vanliga utrustning och längtade tillbaka till min vanliga kropp eftersom det var så tråkigt att bara sitta och dra (om ni minns?).

Jag hade fullt upp med att skrika åt några elaka befäl som klätt av mina manliga kollegor (jupp, jag var faktiskt militär och hade en grymt sexig uniform) (fast... ärligt talat var jag själv inte sexig i just den uniformen) som skulle straffas för något och därmed piskas över sina nakna kroppar. Modigt slet jag av mina kläder, drog tag i min stackars kvinnliga vän som råkade stå bredvid och skrek åt befälen att "om ni ska hålla på och visa hur balla ni är på ett sån't här sätt så kan ni väl för fanken dra av oss också kläderna och slå oss, eller vågar ni inte kanske?! Är det bara killarna som ni törs klä av?".

Resten av drömmen gick åt till att försöka blidka min rejält upprörda och sura kompis, som visst inte alls ville kämpa för killarnas rättigheter genom att riskera offentlig nakenhet.

Som ni märker har jag fullt upp. Någon måste ju stå upp för killarna också i det här hårda samhället.

Gen-ialt

För er som undrat var jag får allt ifrån (när ni inte funderat på att få mig inlagd någonstans); såhär kan en vanlig konversation mellan mig och min mamma utvecklas:

- Men mamma, så elak skulle jag inte vara faktiskt. (Så elak att jag skulle kommentera hennes syltkokningsförsök med en hint om att hon borde köpa lite... sylt. För att få det syltigt.)

- Åja, du har ju faktiskt gener från din pappa också. (För säkerhets skull vill jag betona att min pappa är genomsnäll. Han är bara riktigt bra på att retas snällt. Precis som jag.)

- Ja ja, men du är faktiskt inte genomsnäll hela tiden själv heller, du brukar också retas.

- Jaså? Jag har då aldrig varit elak mot mig!

Ja. Nu vet ni. Det går i arv.

Heeelt normala tankar

Tankar som kommer upp när jag tittar på Sjukhuset:

1. Den där tjejen som ska föda ligger i sketasnygga kläder och har rakat överallt. Dessutom ser hon lugn ut. Det skulle inte jag göra. Jag skulle skrika efter smärtstillande, bita min pojkvän för att han varit elak nog att göra mig gravid (för jag hade inget med saken att göra) så jag måste lida, exponera mina djungelhåriga ben och hota hela personalen. Minst.

2. Ursäkta, hallå, pratade inte patienten i ambulansen om snyggingen som kör? Fortsatte de inte diskussionen med att berätta att han är den snyggaste de har? Varför filmar ni inte honom då? Finn ett fel här.

3. Blod. Mer blod. Ännu mer blod. Oj, lite blod också.

4. Vad är det där? Jaha. Vad är det där? Jaha. Vad är det där? Men skit i att förklara det då.

5. Ambulanssjuksköterska ville du bli, alltså, J? Åmajgodd. Kom inte till mig och klaga sen när du får ryggskott och paranoia och alla miljarder sjukdomar som äckliga patienter har och stressymptom och hjärtinfarkt och nageltrång och dåligt humör. (Oklart varför han skulle komma till mig när han har en söt flickvän att vända sig till. Dessutom vet jag inte varför han skulle få nageltrång av sitt yrke, heller. Men det är ändå logiskt.)

Bildkälla

Dagens problem

Att logga ut från bloggen bara för att komma på något annat man vill skriva, så att man måste logga in igen.

Ååh.

Fatta vad jobbigt.

Skitsynd om mig ju.

Ja, ni får skylla på mig. Nej, ni får inte storma mitt hus och bränna mig på bål.

Med kärlkrampshjärnan kommer vissa följder. Somliga (typ.. en) är ganska trevliga.

Som till exempel att jag kan påverka vädrets makter. Det är sant!

Två gånger har jag tänkt: "Yes! Nu är det vår! Nu kommer det ingen mer snö!".

Senast igår.

Och idag - voilà! - jag ser det snöar. Precis som förra gången jag tänkte så.

Ni får slå mig. Men bara lite.

Ea

Förutom att det här är världens gulligaste hund (detta uttalande är baserat på några mycket vetenskapliga studier) (inte) har hon en charmig personlighet. Det är min kusins hund och jag är läskigt avundsjuk på henne (kusinen, alltså, inte hunden, jag vill helst inte jobba som fågelhund).

Ibland är hon lite ivrig när vi går på promenad. Då drar hon och kämpar för att jag ska hänga med. Särskilt i uppförsbackar. "Duu gååår fööör lååååångsamt tjoooockis" säger hon med en menande blick och drar när vi traskar på. Snabbt ökar tjockisen tempot lite, för tänk om det är en kråka att skälla på där framme? Den vill vi inte missa.

Till Ea's stora glädje går vi nästan alltid förbi hockeyhallen i stan och där finns det snöhögar - året om! De är roliga att slänga sig i och riktigt gräva in lite snö i öronen. (Jag har testat själv - de har hög snökaningsfaktor och får fyra snöbollar av fem.)

Nästan en vecka

Det har gått nästan en vecka nu. Nästan en vecka. Utan att jag har tänkt på att just en vecka har passerat. Bara sådär. Be mig att berätta vad som har hänt den här veckan, och jag blir tyst och ser ut som ett fån.

Nästan en vecka sedan jag fick höra att den migränliknande huvudvärken, som jag haft till och från i tre år (mest till), beror på att jag får kärlkramp i hjärnan.

Kärlkramp. Huvudvärken beror inte på att jag är överviktig, som den första läkaren sade.

Nästan en vecka. Två saker rör sig i huvudet mest hela tiden. Ett: stroke. Det vore just snyggt att få en stroke innan man fyllt trettio. Två: hur dum är jag inte som bara accepterar att en läkare skyller på min övervikt? Som vanligt. Kunde jag inte ha tänkt? Använt kärlkrampshjärnan till att hitta en annan läkare? Nej. Precis som vid de andra diagnoserna jag fått genom livet när jag haft andra besvär, där en läkare först sagt att det beror på min övervikt, borde jag ha sökt hjälp hos en annan läkare som kunnat konstatera vad det egentligen är.

Men jag orkade inte. Jag var trött, så himla trött. Trött på att ha förbannat ont, trött på att inte bli tagen på allvar, trött på sjukvården, trött på mig själv, trött på övervikten. Trött. Orkeslös.

Ursäkta att jag inte är rolig idag. Jag kanske kan skylla på kärlkramp i hjärnan?