Me so happy, me just smile

Redan under mitt första besök här, i vuxen ålder, blev jag kär. Jag hjärta Danmark.

Ett problem bara: den förbonkade danskan.

Nej, det spelar ingen roll att "danska är som svenska fast med tio kilo gröt i munnen" (om du pratar svenska med mig när du har fullt av gröt i munnen så kommer jag inte att fatta det heller, om jag ens klarar av att se dig prata när gröten geggar runt i käften på dig).

Jag. Fattar. Inte.

Viss danska kan jag hänga med i (det var visst från en speciell del av Danmark). Men Köpenhamnsdanskan tappar jag bort mig i. Flera gånger under den här resan har jag fått se söt och dum ut och köra med "det är bara att le och hålla med"-metoden.

Sist jag var här kände jag mig lite kaxig. Om alla andra svenskar kan förstå så kan väl jag? SÅ blond är jag inte från början. Med övermod i kroppen klev jag fram till kassan på McDonald's och beställde en cola. Det gick som smort. Tills den söte kassören sade någonting om "bong". Wtf?! Jag försökte fatta och vi gjorde ett antal försök att nå fram till något som skulle kunna likna ömsesidig förståelse, men till ingen nytta. Rodnande klev jag från kassan med min cola i handen sedan han skrattande sagt "dumme svensker".

Ållrajt. Så dum är jag inte två gånger. Sedan dess pratar jag engelska och tvingar min syrra att översätta om någon tilltalar mig på danska. Smidigt och bra.

Om man inte går på Medeltidsmarknad tillsammans. Antar att det blev lite tröttsamt att behöva översätta åt mig hela tiden. När vi skulle se en strid mellan otroligt läckra killar i tidstypiska rustningar så vände sig killen som höll i det hela mot mig.

Här är vad jag hörde: Do deer i lillae oundertöej!

Här är vad syrran hörde: Du der i lilla undertøj!

Här är vad hon kunde ha varit vänlig nog att översätta det med: Du där i lila underkläder!

Men inte då. Istället pekade hon bara på mig när han fortsatte att se åt vårt håll, medan jag stod där och fånlog eftersom jag inte förstod att han tilltalat mig (jag hade dessutom ett lila linne, vilket i och för sig enligt dåtidens standard rimligtvis borde ha ansetts vara underkläder, men som jag kanske inte riktigt avsåg att det skulle uppfattas som då jag tog på mig det). Han fortsatte att se mot mig, och nu direkt på mig, och bekräftade hennes pekande med ett "ja just du där, i lila underkläder och rött silkesband". Sedan ansåg han väl att alla försök att kontakta den där knasiga varelsen som bara log som en ren idiot och skrattade förmodligen var fruktlösa, och började förklara för alla andra vad som gällde. Och jag fortsatte att le och se dum ut.

För första gången på riktigt länge önskade jag att jag vore blondin igen, så att jag åtminstone hade haft folks fördomar att gömma mig bakom.