Lyssna till mer än bara mig, för jag är inte nog

Musik är en stor del av mitt liv. Dessvärre menar jag då inte innebörden att jag kan väldigt mycket om det och kan göra väl genomtänkta sammankopplingar mellan Håkan Hellström, tidig trubadurlyrik och Björn Afzelius, utan helt enkelt att jag lyssnar mycket på musik. Ofta kan en låt säga mycket mer till mig i olika situationer än dialogen med en annan människa kan.

Klart att jag är stolt över att jag fick hoppa in som trummis i ett punkrockband ett kort tag (hell yeah!) men jag blir nog inte den rockstjärna jag egentligen är född att vara (käften, det vet ni att jag är). Jag kan ha attityden, men förmodligen får jag förlika mig med tanken att jag inte är bra nog. Groupies får jag skaffa på ett annat sätt, supa som en rockstar kan jag ändå om jag känner för det.

Ibland undrar jag vem som är mest tankfull; de som skrivit låtarna eller jag som sätter ihop dem, länk efter länk, låt efter låt, till en ny mening. Inte ens de hade kunnat få ihop allt jag sammankopplar låtarna med.

Den där är festa.
Den där är "skriv en så'n till mig"/flickvänsdröm.
Den där är energi när jag är på väg någonstans.
Den där, den är bussresa till nåt skönt ställe.
Den där, den är lyckopiller.
Den där, den är tröst till en kompis.
Den där, den är Katrinehöölmsfesta.
Den där, den är skaka rumpa.
Den där, den är "så'n vill jag vara!".
Den där, den är poesi.
Den där, den är förfest, feelgood och allmänt "weeih!".
Den där, den är på repeat hela vägen mellan Katrineholm och Stockholm, och tillbaka.
Den där, den är fundera på livet.
Den där, den är sitta bakom trummorna i replokalen och ha skitkul (jag var ball, ska ni veta).
Och så vidare.

Och de som kanske bara ville spela gitarr.