Vi befinner oss på en solig och mysig uteplats. Tre glada vänner samtalar om vardagliga ämnen.
Plötsligt börjar allt spåra ur. En av tjejerna gör ett försök att imitera en av de andras skratt. Skrattet kan jämföras vid lätet hos en brunstig älgko. Precis då hon högljutt härmar detta avancerade skratt cyklar ett fagert manligt exemplar av den mänskliga rasen förbi. Effekten av brunstljudet blev väl inte riktigt vad hon hade kunnat hoppas på, då han skrämt kastade en blick åt hennes håll och trampade fortare i sin iver att undkomma de skrattfrustande, dreglande, söta monstren.
Därefter var inget sig likt vid den lugna lilla uteplatsen. Vännerna började med ett sjukdomsjämförelsekrig. När den ena lade fram att hon har problem med sina höfter, stoltserade nästa med att hon har astma och den tredje funderade febrilt på hur hon skulle klå det. Hennes vänner granskade henne med utmanande blickar och hennes hjärna arbetade på högvarv. Då infann sig den välkomna snilleblixten.
- Jag har herpes! skrek hon högt och lyckligt ut.
Triumfen varade dock inte så länge när hon, med hjälp av sina kära vänners vänligt hysteriska fnissanfall, insåg hur det hade låtit och att hon dessutom delat denna information med hela kvarteret. Något mer lågmält försökte hon förklara att det faktiskt var munherpes.
Skadan var redan skedd. Nu fanns det, till grannarnas skräckfyllda olycka, ingen återvändo till det normala.
Utrop såsom exempelvis "Men dra inte i mitt armhår, herpeskvinna!" var sedan den stunden varken ovanliga eller tystlåtna.
Här skämdes det inte. Alls.
Grannarna konstaterade för sig själva att de minsann skulle tänka sig för både en och två gånger innan de gav sig till att dricka eftermiddagskaffe på sina uteplatser nästa gång.
Plötsligt börjar allt spåra ur. En av tjejerna gör ett försök att imitera en av de andras skratt. Skrattet kan jämföras vid lätet hos en brunstig älgko. Precis då hon högljutt härmar detta avancerade skratt cyklar ett fagert manligt exemplar av den mänskliga rasen förbi. Effekten av brunstljudet blev väl inte riktigt vad hon hade kunnat hoppas på, då han skrämt kastade en blick åt hennes håll och trampade fortare i sin iver att undkomma de skrattfrustande, dreglande, söta monstren.
Därefter var inget sig likt vid den lugna lilla uteplatsen. Vännerna började med ett sjukdomsjämförelsekrig. När den ena lade fram att hon har problem med sina höfter, stoltserade nästa med att hon har astma och den tredje funderade febrilt på hur hon skulle klå det. Hennes vänner granskade henne med utmanande blickar och hennes hjärna arbetade på högvarv. Då infann sig den välkomna snilleblixten.
- Jag har herpes! skrek hon högt och lyckligt ut.
Triumfen varade dock inte så länge när hon, med hjälp av sina kära vänners vänligt hysteriska fnissanfall, insåg hur det hade låtit och att hon dessutom delat denna information med hela kvarteret. Något mer lågmält försökte hon förklara att det faktiskt var munherpes.
Skadan var redan skedd. Nu fanns det, till grannarnas skräckfyllda olycka, ingen återvändo till det normala.
Utrop såsom exempelvis "Men dra inte i mitt armhår, herpeskvinna!" var sedan den stunden varken ovanliga eller tystlåtna.
Här skämdes det inte. Alls.
Grannarna konstaterade för sig själva att de minsann skulle tänka sig för både en och två gånger innan de gav sig till att dricka eftermiddagskaffe på sina uteplatser nästa gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar