Vi börjar med det viktigaste: kan någon tala om för min hobbysvåger att det inte är rekommenderbart att väcka någon med en trumpet? En fruktan för sitt psykiska välbefinnande är inte att leka med. Hittills under min vistelse hos sötnosarna har jag vaknat före honom, tack och lov. Förmodligen är det min kroppps inställda försvar, efter tidigare erfarenheter med grytlocksbangning och sirensignaler intill örat. Problemet är att han, innan jag kom hit, gladeligen meddelade att han köpt en trumpet till min ära och att han dessutom såg fram emot att chikanera mig när jag väl var vaken. Jag är för gammal för sådant här (utbrast vår romanhjältinna medan hon spanade över axeln och fortsatte springa framåt i sina praktiska högklackade skor, utan att frukta att ramla omkull dels på grund av synnerligen dumma skor, dels på grund av att hon var dum nog att springa samtidigt som hon vänder huvudet bakåt)!
Nu kan vi fortsätta med den lilla trevliga återgivelsen av ett Danmarksbesök i decemberväder.
Jag kom, jag såg, jag segade.
Visserligen har jag och syrran sprungit runt i ett köpcentrum, druckit smoothies och fingrat på läckra kläder, men mest har vi umgåtts, alla tre. Och sett på serier och filmer.
Jag har delat sovrum med storbildsteven, som jag kommer ruskigt bra överens med, trots att den envisas med att visa danska program. Fasoner! Mina försök att övertala den att visa program som åtminstone har svensk text återupptas imorgon dag.
Dessutom delar jag rum med en benjaminfikus (som inte heter Benjamin). Den står alldeles intill min madrass, och roar sig nattetid med att luta sig ner över mitt ansikte, så att jag vaknar till när jag vänder mig om och ser något odefinierbart hänga över mig.
- Aaaaah! Jaha, det var bara en fikus.
Femton minuter senare:
- Gaaah! Jaha, det var bara... zzz.... plantaaaah! Jaha, det var bara.... zzz....
Man kan visserligen gå upp och flytta madrassen. Men då måste man ju anstränga sig.
Och jag är inte så smart heller.