Fett dåligt

Det var då själva sjutton att jag jämt ska glömma bort att jag är tjock.

"Nä, det är lugnt, jag kan snöra på mig skorna om fem minuter, tar väl högst tre att gå till Nerköp och möta A. Luugnt. Jag kan lägga på ett lager mascara till. Det går på fem röda."

Jo tjena.

Sedan får jag ju likt förbannat kuta som om jag hade polisen efter mig och nästan ramla omkull halvvägs på mina slarvigt knutna skosnören medan jag flänger fläsket åt alla håll och kanter i ett försök att komma snabbare framåt.

Schnyggt.

Helg nu, mathafakkas!

Sko din framtid

Mina skor är ganska intressanta.

Nu menar jag ju inte bara att de är så sjukt snygga att man kan bli skofetischist.

Såhär är det.

När jag kliver ur dem och skyndar mig till annat, brukar de kunna hamna lite hur som helst mot varandra. På sistone har jag sett att min dag faktiskt brukar kunna formas efter hur mina skor står.

Jo. Det är så.

Jag vet, det hade varit lite coolare om jag var en sådan som kan spå vädret i kycklingben eller se framtiden an i en tekopp, eller kanske till och med leta vatten med en träklyka.

Men det är ju jag. Då blir det ju som det blir.

Någon ska väl kunna spå sin dag efter sina skor.

Om de stått tätt intill varandra, lite prydligt sådär, och sett ordnade ut, då har jag haft en effektiv dag. När de gömts i var sitt hörn av hallen så har dagen varit allmänt kaos. När de, skamligt nog, legat på varandra (och gjort små babyskor, förmodligen) så har någon eller några raggat på mig.

Därför är jag lite nervös inför morgondagen, när jag ser hur jag lyckades trampa av mig skorna idag.

Eh.. kommer jag att dra i någon och vara ett plåster? Ska jag dra vidare med nya uppgifter? Kommer jag att kliva på mig själv med mina ambitioner? Kommer jag att känna mig uppdragen eller uppbunden? Vem kommer jag inte att kunna släppa taget om?

Men, som sagt, det är ju jag. Skorna är dessutom lite svettiga eftersom det var stekande sol idag.

Alltså: imorgon kommer en svettig och illaluktande typ att dra i mig.

Jag avvaktar med spänning.

Bekännelse

Hej, jag heter Ingeborg och jag jobbar extra som telefonförsäljare.

Puh.

Skönt att få det ur sig.

La Divina Commedia 2008

Märklig omgång av schlagerfestivalen i år, måste jag säga.

Bakgrundssångerskor med lösskägg? Två barnprogramledare från mardrömsland kombinerat med zombiebrudar i full bröllopsutstyrsel? Pirater som dansar loss och ser läskigt, överdrivet snälla ut, som om de planerar att attackera dig bakifrån i ett kuddkrig med noppiga och kliande yllekuddar? Spice Girls-kopior med Bette Midler i gänget? Skridskodans? En man, prydd med Günther-mustasch och Elvis-peruk, med leksaksgitarr som han klinkar på för fullt i inledningen av sången medan ett gäng lättklädda tjejer ser allmänt coola ut intill honom, för att sedan dansa någon skum blandning av Macarena, Las Ketchup- och robotdansen? Grammofon-scratchning utförd av en gammal gubbe som rappar under namnet 75 Cent och viftar tufft nonchalant med käppen? Kampen mellan gott och ont porträtterat som om det utspelas på en väldigt avancerad sexklubb? "I'm not easy but I'm true"? En kvinna som sjunger att fred kommer, medan hon har en riktigt förbannad min? Finsk rockopera? Jösses Amalia...

Jag var i alla fall inte ensam om att bli förvirrad av bidragen. En kär vän uttryckte sig, något konfunderad, om vinnarlåtens olika inslag: "Det syntes inte på låten att han var världsmästare i skridskor!"

För att inte tala om pausunderhållningen... jag blev nästan övertygad om att jag hade fått något starkare i min dricka. Exempelvis en kombination av ett flertal olika spritsorter blandat med knark utom denna värld. Nu hade jag ju varken det ena eller det andra, men det kändes verkligen som det när akten kom igång. En ren mardrömshallucination framkallat av extrema droger. Ompa ompa-musik, en barfotaman som log skumt medan han sjöng och spelade, blå- och rödklädda dansare som hoppade omkring och genomförde svårtolkade danser med bestämda blickar (storväxta smurfar från yttre rymden), folkdräktsprydda, mogna kvinnor som hyschade hysteriskt med resoluta fingrar mot publiken vid vissa partier i låten och en psykedelisk färgblandning i bakgrunden som kombinerades med sjuttiotalets flower power-blommor som snurrade hypnotiserande... Först betraktade jag det med skräckblandad förtjusning och fällde några klatschiga kommentarer. Sedan satte effekten av framträdandet in och jag började bli rädd. Men jag kunde inte slita blicken från det. (Ungefär som när man till sin egen förskräckelse inte kan undvika att se när en överviktig människa med för låga byxor lutar sig framåt och avslöjar myntinkastet, fast man vet att man inte vill se det egentligen.) Lättat pustade jag ut när det verkade vara över och jag kunde känna att jag var vid liv, utan droger i kroppen. Då började det självklart om igen... det var visst en snygg paus inom låten. Vid andra tillfället då de satte igång igen trots att tortyren verkade vara överspelad slängde jag mig i armarna på en kompis och grät hysteriskt eftersom jag var övertygad om att jag inte skulle bli av med hallucinationen. Jag var beredd att offra mitt högra öra för att få slippa uppleva mer. (Tänkte ta en lilltå först, men det kändes för futtigt och hur skulle jag då se ut i mina snygga flip flops i sommar? Ett saknat öra kan man täcka över med håret. Dööh.)

Och vem plockade programledarna som var verksamma i green room? De kändes lite grann som programledare för morgonshower på reklamradiokanaler, fast på speed. Hoppande, skuttande, skrikandes i munnen på varandra, evigt leende. Hysteriskt skojsiga lustigheter på den andres bekostnad och framme vid nästa punkt eller person innan någon hinner förstå vad fasen som pågår.

Kanske betyder det här att jag är för gammal för schlagerfestivalen numera. Hur nu det går ihop. Hittills har jag i alla fall inte yttrat ett enda "det var bättre förr" (snarare "ta booort, ta boooort, vad har jag gjort för ont i denna grymma värld för att förtjäna en tusenfalt plågsam död?").

Nästa år får vi skippa någon så avancerad som Perelli. Jag har redan en vision för det ultimata tävlingsbidraget:

vikingar iklädda läderstring som dansar modern hambojazz på rullskridskor.

Given vinnare.

Las Vegas

Fredagen bjöd på oväntade nöjen.

Det visade sig vara Las Vegas-tema på krogen. Fullt ut. Till och med en inhyrd Elvis-imitatör.

Jag och A rockade loss till "Devil in disguise", men när han spände blicken i min under en kärlekssång så ville jag gömma mig bakom en av bartendrarna som gled förbi i smoking.

Scary.

Men kul.

Viva Las Vegas!

Stylist, javisst!

Ikväll fick jag fria händer att styla min kompis A.

Vi ska nämligen ut och tokfesta på HG (studentkrog) i stan.

Jag ville ha henne i punkrockstil, med attityd. Lite modern touch. På bilden syns det inte så väl (om ni inte klickar på den och förstorar), men det är svarta nätstrumpbyxor hon har till kjolen.

Tycker ni att jag lyckades?

Lilla dumstrut

När en av mina killkompisar ser på sin katt, som har tratt efter en operation, och kärleksfullt kallar henne för fåntratt, då skrattar jag.

Bara så ni vet.

Lyssna till mer än bara mig, för jag är inte nog

Musik är en stor del av mitt liv. Dessvärre menar jag då inte innebörden att jag kan väldigt mycket om det och kan göra väl genomtänkta sammankopplingar mellan Håkan Hellström, tidig trubadurlyrik och Björn Afzelius, utan helt enkelt att jag lyssnar mycket på musik. Ofta kan en låt säga mycket mer till mig i olika situationer än dialogen med en annan människa kan.

Klart att jag är stolt över att jag fick hoppa in som trummis i ett punkrockband ett kort tag (hell yeah!) men jag blir nog inte den rockstjärna jag egentligen är född att vara (käften, det vet ni att jag är). Jag kan ha attityden, men förmodligen får jag förlika mig med tanken att jag inte är bra nog. Groupies får jag skaffa på ett annat sätt, supa som en rockstar kan jag ändå om jag känner för det.

Ibland undrar jag vem som är mest tankfull; de som skrivit låtarna eller jag som sätter ihop dem, länk efter länk, låt efter låt, till en ny mening. Inte ens de hade kunnat få ihop allt jag sammankopplar låtarna med.

Den där är festa.
Den där är "skriv en så'n till mig"/flickvänsdröm.
Den där är energi när jag är på väg någonstans.
Den där, den är bussresa till nåt skönt ställe.
Den där, den är lyckopiller.
Den där, den är tröst till en kompis.
Den där, den är Katrinehöölmsfesta.
Den där, den är skaka rumpa.
Den där, den är "så'n vill jag vara!".
Den där, den är poesi.
Den där, den är förfest, feelgood och allmänt "weeih!".
Den där, den är på repeat hela vägen mellan Katrineholm och Stockholm, och tillbaka.
Den där, den är fundera på livet.
Den där, den är sitta bakom trummorna i replokalen och ha skitkul (jag var ball, ska ni veta).
Och så vidare.

Och de som kanske bara ville spela gitarr.

Totalt puckad

Jaha, hockeyn... ja ja..

När det gamla goa gänget bodde här i korridoren brukade killarna se elitserie-matcherna tillsammans. Jag och E ville vara med och kolla några gånger. Och det fick vi. Till en början. Sedan började killarna säga att vi inte fick vara med för "tjejer förstår sig inte på hockey".

Jösses vad vi bråkade. Fram och tillbaka.

Det spelade ingen roll att de hade rätt när det gällde mig, att mina kunskaper om hockey sträckte sig till att det är två mål, ett gäng killar eller tjejer, och en puck. När de kläckte ur sig saker som: "Tjejer kollar bara på spelarnas rumpor!" (förklara gärna för mig hur man ska kunna få en bra skymt av rumpan när de har på sig utrustningen), så tände jag på alla cylindrar. Då blev det bråk. Och jag skulle se. Till sist backade killarna lite och kunde erkänna att tjejer kan se på hockey och att några tjejer är riktigt intresserade av det och duktiga.

I år, när LHC mötte HV71 (säg något om slutresultatet så slår jag er!), så fick jag vara med grabbarna på deras hockeykvällar två gånger. Det gick faktiskt bra, fastän jag inte är så insatt.

Övriga matcher såg jag med en tjejkompis, utom sista matchen, då jag satt på en fest. Och jag är inte så lite glad över att killarna inte var med den gången då jag, irriterad över ena kommentatorns partiska uttalanden, lyckades kläcka ur mig följande:

- Ni ska fan inte bli kommentatorer om ni inte kan hålla käften!

Den, ni.

Tjejer kan visst.

Ingeborg kan inte.

Inte så mycket, i alla fall.

Sova sova säng säng säng

Studentområde:

väckas av fyllefestdeltagare på våningen ovanför som hoppar och hojtar till tonerna av "(I can't get no) Satisfaction" av The Rolling Stones.

Oberört somna till ljudet av att de uppenbarligen får satisfaction trots allt.

Rock Sensation

Typ såhär:

Bra sällskap. Problem med tekniken. Regn och kyla, så jag fick gå hem och hämta kofta, vantar, mössa och min fina Kompis-halsduk. God hamburgare. "I kill you!"-blick på taskigt exragg till icke närvarande kompis. (Ja, jag gör sådant. På riktigt.) Trängas på bänkar. "Jag pluggade Y... Y som i 'lyxprostituerad'." Prata med söt kille under kvällen... kille som visst hade flickvän. Ännu mer problem med tekniken, så kvällens huvudattraktion hann spela tre låtar varav sista låten avbröts, för att tillståndet för att föra oväsen gått ut. Dansa till alternativ musik inne på HG, eller som jag gärna ville kalla det när det kombinerades med blinkande strålkastarljus: epilepsi-framkallande musik. En vanlig låt, varav rusning till dansgolvet, följd av en alternativ låt, varav... inte lika stor rusning. Tapastallrik från baren för tjugofem kronor (mumsigt och mättande). "Jaha, har du tjej? Jamen då kan du gå." (Jaha då, det var minsann jag som sade det. Vem annars?) Mycket ögongodis, icke frivilligt framkallad diet. Öl. Roliga blickar.

Kvällens kommentar: "Nice att sitta mellan två bänkar. Känns som att sitta på utedass."

Typ så.

(Härifrån kommer bilden. Där ska det visst publiceras vimmelbilder från aftonen.)

Det där med utrikiska

Språkproblem schmåkproblem. Jag skulle kunna göra som min syster gjorde när hon var i Danmark första gången.

Visserligen var hon barn och inte längre än en hög med äpplen, men ändå. Jag får inte vara för kräsen med metodvalet.

Familjen var vid vattnet och gosade sig på familjevis. Pappa fiskade upp en sjöstjärna och lade den på en sten. Min syster var oerhört fascinerad av den och bestämde sig för att vakta den när pappa dök ner i vattnet igen.

Sagt och gjort. När så en liten dansk pöjk kom fram och ville ta med sig den fina sjöstjärnan reagerade min syster blixtsnabbt.

- Du får inte ta den. Den är pappas!

Pojken tassade iväg, bara för att återkomma sekunderna efteråt med samma avsikt.

- Hör du inte vad jag säger, den är pappas!

Plötsligt insåg min syster att hon ju faktiskt var utomlands. Han kanske inte förstår vad hon säger! Hon satte bestämt händerna i sidan och utbrast högt, tydligt och småsurt:

- Jag kan också utrikiska! AJ LAVV JO!

Sjöstjärnan var i säkerhet. Glada turister runt omkring log förnöjt åt det lilla svenska charmtrollet.

Jag är fullständigt övertygad om att jag kommer att få se samma reaktioner om jag gör likadant när en dansk kille tilltalar mig nästa gång. Eller...? Hm.

Me so happy, me just smile

Redan under mitt första besök här, i vuxen ålder, blev jag kär. Jag hjärta Danmark.

Ett problem bara: den förbonkade danskan.

Nej, det spelar ingen roll att "danska är som svenska fast med tio kilo gröt i munnen" (om du pratar svenska med mig när du har fullt av gröt i munnen så kommer jag inte att fatta det heller, om jag ens klarar av att se dig prata när gröten geggar runt i käften på dig).

Jag. Fattar. Inte.

Viss danska kan jag hänga med i (det var visst från en speciell del av Danmark). Men Köpenhamnsdanskan tappar jag bort mig i. Flera gånger under den här resan har jag fått se söt och dum ut och köra med "det är bara att le och hålla med"-metoden.

Sist jag var här kände jag mig lite kaxig. Om alla andra svenskar kan förstå så kan väl jag? SÅ blond är jag inte från början. Med övermod i kroppen klev jag fram till kassan på McDonald's och beställde en cola. Det gick som smort. Tills den söte kassören sade någonting om "bong". Wtf?! Jag försökte fatta och vi gjorde ett antal försök att nå fram till något som skulle kunna likna ömsesidig förståelse, men till ingen nytta. Rodnande klev jag från kassan med min cola i handen sedan han skrattande sagt "dumme svensker".

Ållrajt. Så dum är jag inte två gånger. Sedan dess pratar jag engelska och tvingar min syrra att översätta om någon tilltalar mig på danska. Smidigt och bra.

Om man inte går på Medeltidsmarknad tillsammans. Antar att det blev lite tröttsamt att behöva översätta åt mig hela tiden. När vi skulle se en strid mellan otroligt läckra killar i tidstypiska rustningar så vände sig killen som höll i det hela mot mig.

Här är vad jag hörde: Do deer i lillae oundertöej!

Här är vad syrran hörde: Du der i lilla undertøj!

Här är vad hon kunde ha varit vänlig nog att översätta det med: Du där i lila underkläder!

Men inte då. Istället pekade hon bara på mig när han fortsatte att se åt vårt håll, medan jag stod där och fånlog eftersom jag inte förstod att han tilltalat mig (jag hade dessutom ett lila linne, vilket i och för sig enligt dåtidens standard rimligtvis borde ha ansetts vara underkläder, men som jag kanske inte riktigt avsåg att det skulle uppfattas som då jag tog på mig det). Han fortsatte att se mot mig, och nu direkt på mig, och bekräftade hennes pekande med ett "ja just du där, i lila underkläder och rött silkesband". Sedan ansåg han väl att alla försök att kontakta den där knasiga varelsen som bara log som en ren idiot och skrattade förmodligen var fruktlösa, och började förklara för alla andra vad som gällde. Och jag fortsatte att le och se dum ut.

För första gången på riktigt länge önskade jag att jag vore blondin igen, så att jag åtminstone hade haft folks fördomar att gömma mig bakom.

God Morgen

Danmarksväckning:

det tilltänkta offret (läs: undertecknad) ligger på sin madrass och sussar sött. Den Danske Marodören smyger fram och lägger sin mobiltelefon på hennes kudde. Han tassar försiktigt tillbaka några steg, till sin hemtelefon. Därefter ringer han förnöjt upp sin mobil, som försetts med ringsignalen "polissiren".

Marodören beaktar gladeligt den fina lilla process som uppstår då offret hoppar upp i sängen och stirrar sig vilt omkring, beredd att fly och/eller slåss, och fläktar med armarna. Glädjen blir stor hos Den Danske Marodören och hans flickvän (Den Skadeglada Systern) då de får njuta av offrets morgonrufs och påsiga ögon under dylika omständigheter, och desto större då offret halvdöd faller tillbaka i sängen för att lugna sitt rusande hjärta, mumlandes med grötig röst: "Ni borde spärras in. Någonstans där man slänger nyckeln."

Denna väckning anses vara snäppet mildare än grytlocksväckningen (Marodören står på betryggande avstånd och smäller grytlock mot varandra, käckt ropande "Stå op! Solen skinner!!").

Men bara aningens mildare.

...and she's off

Biljetterna är bokade.

Musiken är fixad.

Kläderna är packade.

Lätt reselektyr finns i väskan.

"Copenhagen refugee" är i öronen.

Time to go.

Copenhagen, baby!

Raptus regaliter

Vi befinner oss på en solig och mysig uteplats. Tre glada vänner samtalar om vardagliga ämnen.

Plötsligt börjar allt spåra ur. En av tjejerna gör ett försök att imitera en av de andras skratt. Skrattet kan jämföras vid lätet hos en brunstig älgko. Precis då hon högljutt härmar detta avancerade skratt cyklar ett fagert manligt exemplar av den mänskliga rasen förbi. Effekten av brunstljudet blev väl inte riktigt vad hon hade kunnat hoppas på, då han skrämt kastade en blick åt hennes håll och trampade fortare i sin iver att undkomma de skrattfrustande, dreglande, söta monstren.

Därefter var inget sig likt vid den lugna lilla uteplatsen. Vännerna började med ett sjukdomsjämförelsekrig. När den ena lade fram att hon har problem med sina höfter, stoltserade nästa med att hon har astma och den tredje funderade febrilt på hur hon skulle klå det. Hennes vänner granskade henne med utmanande blickar och hennes hjärna arbetade på högvarv. Då infann sig den välkomna snilleblixten.

- Jag har herpes! skrek hon högt och lyckligt ut.

Triumfen varade dock inte så länge när hon, med hjälp av sina kära vänners vänligt hysteriska fnissanfall, insåg hur det hade låtit och att hon dessutom delat denna information med hela kvarteret. Något mer lågmält försökte hon förklara att det faktiskt var munherpes.

Skadan var redan skedd. Nu fanns det, till grannarnas skräckfyllda olycka, ingen återvändo till det normala.

Utrop såsom exempelvis "Men dra inte i mitt armhår, herpeskvinna!" var sedan den stunden varken ovanliga eller tystlåtna.

Här skämdes det inte. Alls.

Grannarna konstaterade för sig själva att de minsann skulle tänka sig för både en och två gånger innan de gav sig till att dricka eftermiddagskaffe på sina uteplatser nästa gång.

Shake it, baby!

Jag har haft glädjedans i magen hela dagen idag.

Av många olika anledningar.

En av dem kan vara att jag ska till Köpenhamn i helgen.

Bara det, liksom.

Här är en låt jag har dansat till idag så att fläsket dallrat.

Bokstavligt talat.

Bä bä, mitt lilla lammkött

Vissa personer äger förmågan att charma till sig folk med diverse metoder. Några genom sitt utseende, några genom sin vältalighet, några genom medfödd magnetism. En del avundsvärda människor har en kombination av allt detta.

Min nya vän D är en av dessa personer.

Hon hade spanat in en het kille och bestämde sig, i fyllan och villan, för att göra ett försök att fånga honom.

Sagt och gjort. Det gällde att få honom intresserad och man ska ju vara originell och nyskapande numera. Man måste få fram den där gnistan genast och helst se till att den blir till varm glöd i hans kropp; en glöd som stannar efter festens slut och blir till en brinnande låga om man känner för det.

Lite bakgrundsinformation om det tilltänkta offret är alltid bra. D visste att hans föräldrar äger en bondgård. Då kan man ju komma på en snygg raggreplik om att rumla runt på höskullen, eller liknande. Något som antyder ett busigt svenskt sug samtidigt som det är relativt oskyldigt.

Nu är ju alkohol och kreativa raggförsök något som inte klingar så bra i de flestas öron.

Resultatet blev: "Jag skulle vilja titta på djuren. Djuren som springer snabbt och långsamt. Och så gillar jag ull också."

Om det lyckades?

De har redan träffats ett par gånger.

Att göra en kulturvetare

Om man börjar prata om sex med en fellow kulturvetare kan det bli roligt.

Särskilt om man då börjar använda litteratur - verk och författare - som omskrivningar för sexställningar och olika former av sex.

Det var inte bra att få igång mig på det.

Några av mina förslag lyder som följer:

• Att göra en James Joyce: ha nyskapande sex tillsammans med någon man inte behöver kommunicera så mycket med under tiden - bägge använder sig av inre monologer
  
• Att göra en James Joyce, alternativ tolkning: onanera (ha en inre monolog)
  
• Att göra en Shakespeare: ha högtidlig sex i många olika former (kungligt, ångestfyllt, förbjudet, m.m.)
• Att göra en Bellman: ha fyllesex
• Att göra en "Mina drömmars stad": ha sina drömmars sex, d.v.s uppfylla en fantasi
• Att göra en "Invandrarna" / "Utvandrarna": ha söndagssex, d.v.s vanligt in och ut

Och så undrar en del människor vad jag har för nytta av mina studier...

Note to self

Snörkängor + liten fylla/ lite sömn = dålig idé