Dagens problem

Att logga ut från bloggen bara för att komma på något annat man vill skriva, så att man måste logga in igen.

Ååh.

Fatta vad jobbigt.

Skitsynd om mig ju.

Ja, ni får skylla på mig. Nej, ni får inte storma mitt hus och bränna mig på bål.

Med kärlkrampshjärnan kommer vissa följder. Somliga (typ.. en) är ganska trevliga.

Som till exempel att jag kan påverka vädrets makter. Det är sant!

Två gånger har jag tänkt: "Yes! Nu är det vår! Nu kommer det ingen mer snö!".

Senast igår.

Och idag - voilà! - jag ser det snöar. Precis som förra gången jag tänkte så.

Ni får slå mig. Men bara lite.

Ea

Förutom att det här är världens gulligaste hund (detta uttalande är baserat på några mycket vetenskapliga studier) (inte) har hon en charmig personlighet. Det är min kusins hund och jag är läskigt avundsjuk på henne (kusinen, alltså, inte hunden, jag vill helst inte jobba som fågelhund).

Ibland är hon lite ivrig när vi går på promenad. Då drar hon och kämpar för att jag ska hänga med. Särskilt i uppförsbackar. "Duu gååår fööör lååååångsamt tjoooockis" säger hon med en menande blick och drar när vi traskar på. Snabbt ökar tjockisen tempot lite, för tänk om det är en kråka att skälla på där framme? Den vill vi inte missa.

Till Ea's stora glädje går vi nästan alltid förbi hockeyhallen i stan och där finns det snöhögar - året om! De är roliga att slänga sig i och riktigt gräva in lite snö i öronen. (Jag har testat själv - de har hög snökaningsfaktor och får fyra snöbollar av fem.)

Nästan en vecka

Det har gått nästan en vecka nu. Nästan en vecka. Utan att jag har tänkt på att just en vecka har passerat. Bara sådär. Be mig att berätta vad som har hänt den här veckan, och jag blir tyst och ser ut som ett fån.

Nästan en vecka sedan jag fick höra att den migränliknande huvudvärken, som jag haft till och från i tre år (mest till), beror på att jag får kärlkramp i hjärnan.

Kärlkramp. Huvudvärken beror inte på att jag är överviktig, som den första läkaren sade.

Nästan en vecka. Två saker rör sig i huvudet mest hela tiden. Ett: stroke. Det vore just snyggt att få en stroke innan man fyllt trettio. Två: hur dum är jag inte som bara accepterar att en läkare skyller på min övervikt? Som vanligt. Kunde jag inte ha tänkt? Använt kärlkrampshjärnan till att hitta en annan läkare? Nej. Precis som vid de andra diagnoserna jag fått genom livet när jag haft andra besvär, där en läkare först sagt att det beror på min övervikt, borde jag ha sökt hjälp hos en annan läkare som kunnat konstatera vad det egentligen är.

Men jag orkade inte. Jag var trött, så himla trött. Trött på att ha förbannat ont, trött på att inte bli tagen på allvar, trött på sjukvården, trött på mig själv, trött på övervikten. Trött. Orkeslös.

Ursäkta att jag inte är rolig idag. Jag kanske kan skylla på kärlkramp i hjärnan?