Kotten

Kotten är namnet på min nya idol.

Min kusin har höns, tuppar och kycklingar (bland annat har han räddat burhöns som skulle slaktas, så han är en av mina hjältar).

Han bjöd hem mina föräldrar och mig för att träffa sötnäbbarna. Och jösses amalia!

Jag menar, kolla bara på punkarcoolingen Kotten! Blir man kär eller blir man kär?

(Ja, ja, bilden är inte världsbäst, för det är jag som har tagit den och han sprang omkring. Men ni kan skymta hans tuffa spretfjäderfrilla i alla fall. Klicka på bilden och förstora den så ser ni den ännu bättre.)

Skumt

Helgrapporten blev något försenad på grund av... nä, det har ni ju inte med att göra. Fast det berättar jag förmodligen någon gång ändå.

I alla fall. Här kommer den nu.

Trettioårsfest i lördags. Riktigt god middag, roligt spel, härliga människor. Hålligång från sex på kvällen till... till... tills jag lade mig när grannen gick upp för att koka morgonkaffe, när nu det var.

Mina söta vänner bestämde sig för att retas med mig. Nu när jag börjat bli mig själv igen och åter debuterat i sällskapslivet (till allas förskräckelse, jag vet) är jag visst riktigt lättlurad vad gäller alkoholeffekt och sunt förnuft.

När vi gick mot krogen förvånades jag över att se små, vita, fluffiga moln flyga omkring på vägen en bit fram. Sedan dök ett större moln upp också. Jag kunde för mitt liv inte förstå vad det var för något.

- Hörrni, vad är det där för nå't? frågade jag tjejerna och gav tillbaka flaskan med cider som vi delade på, för den händelse att jag snedtänt på något skumt vis.

- Vaddå?

- Jamen, de där vita grejerna på vägen. Ser ni inte dem?

- Vilka vita grejer?

(Här trodde jag att jag skulle vända på klacken och be båda att eskortera mig till sin arbetsplats, där de tar hand om människor som har problem, så att säga.)

- Men hallå, de där vita grejerna som flyger omkring på vägen! Är det bara jag som ser dem? Sluta nu, de där stora fluffsakerna! Kolla, där flyger det ett igen!

- Eeh... det finns inga vita grejer på vägen...

- Va?!! Ser ni inte den där stora mokkablängen som lattjar omkring på vägen som en dammtuss?! Är det bara jag?!

- Det är snö.

- Jaha, dåså... (Wait for it...) ... snö?! Men det är ju juli?

Vid det laget var jag övertygad om att någon hade spetsat vår cider rejält. Tills jag hörde hur de höll på att kissa på sig av skratt och till sist lyckades få fram att det var skum. Någon hade hällt skum i fontänen.

Där skulle tjejerna visa prov på sina lustigheter igen tyckte de, så de vände sig till en förbipasserande man och sade att det väl ändå inte kunde vara skum i fontänen?

- Nähähähähihi, kullarakkastoimannakkalustikolvahahahaha.

- Aaaaaallrighty then, svarade de och vi skyndade vidare.

Bara i Katrineholm, flickor och pojkar... bara i Katrineholm.

Helgens kommentar:

- Varför hade ni katten i frysen?!

- Ja, den var ju över arton år...

Yalla!

- Vänta på mig! ropar jag till min före detta bästis som skyndar framåt på Göteborgs gator för att hinna först i ett spontant lopp, men hon dundrar på på sin moppe och jagar araberna som skriker yalla! åt mig när jag trampar på på min rödvita trehjuling med flak och ett grönt och ett rött handtag, men hon väntar såklart inte, för vi ska vinna, och jag trampar på och hittar ingenstans och jag är ensam i Göteborg och hittar verkligen inte i dimman som helt plötsligt kryper på och hur ska jag kunna komma ikapp på en trehjuling när jag flåsar som en gammal rökare och har tokröda kinder av ansträngningen, gud så pinsamt, och hoppsan hejsan! där hamnade jag på en häst istället och jag rider fram i en rondell som är en sandstrand konstigt nog, men vad vet jag om hur kommunen tänker när de planerar sina rondeller där i Göteborg, och där vann jag visst loppet utan att ha sett de andra och araberna rusar fram och ska ge mig en miljard rupier för att jag vann, trots att de väl inte alls har infört rupier som valuta i landet de kommer ifrån, men tack för pengarna i alla fall, nu slipper jag cykla trehjuling och där vaknade jag helt plötsligt.

Erkänn att jag har mer spännande drömmar än vad ni har.

En olycka kommer sällan ensam

Har ni en olycksmånad? Alltså en månad på året då ni vet att ni brukar råka ut för en massa skit?

Så att ni går hemma och gottar er i godan ro, funderar på om ni ska äta slottsstek till middag eller bara beställa pizza, men det får ni ge blanka sjutton i för då kommer minsann Kronofogden och knackar på dörren med en delgivning för en räkning på 27.50 som ni glömt och som nu kommit upp i summan 856.88 kr plus ränta, och sedan kommer svärmor på besök för att sätta upp sina hemsydda gardiner med babian-och träskomotiv, strax följt av en rejäl orkan som blåser sönder taket och skrämmer hunden under sängen, och när ni lockat fram stackaren därifrån ser ni att han bajsat av skräck, rakt på er vinstlott som ni skulle lämna in för att den skulle ge någon tusenlapp i vinst, men den hade visst åkt in under sängen och nu är den oläslig, och när du med sammanbiten min försöker trösta hundstackaren och får bajs över hela pyjamasen, som var det enda du orkade dra på dig och du skiter i att den föreställer små dansande pingviner och att den är tretton år gammal, kommer minsann ett nyhetsteam från TV för att du ska kommentera skadorna på ditt hem, och där står du i bajsig pyjamas med håret åt alla håll, och det kommer naturligtvis dina chefer att se, i kombination med din oerhörda vältalighet där du mest mumlar fram obegripligheter, vilket gör att de flyttar upp dig på listan över folk som får sluta pga nedskärningar, så där blev du av med jobbet också, och din partner tycker att du är så pinsam att han/hon gör slut med omedelbar verkan.

Typ så.

Februari är min skitmånad. Uppenbarligen är det då jag blir dumpad.

Kan man få februari bortröstad ur kalendern? Behöver vi verkligen hela tolv månader? Verkar onödigt. Ta några sommarmånader, en höstmånad, lite vår och så slänger vi in cirka en månads julafton.

(Här under finns utrymme för era hyllnings- och bifallskommentarer. Jag är smått generös idag.)

Jag tog med mig ett par DNA-prover och en bukett rosor till dig

Förpassad till datorn.

Av mig själv.

Pappa älskar att se Mördarens profil. När någon utredare i programmet säger: "Det här var ett extra svårlöst fall eftersom våldtäktsmannen dolde sin identitet för offren", ja, då uppskattar nog han inte att jag genast kommenterar det såhär:

- Han vill väl inte bli avslöjad? Trodde hon att han skulle säga: "Hej, mitt namn är Erik Persson, mitt personnummer är 681222-XXXX och jag tänkte våldta dig ikväll. Just ja, jag tänker ta lite foton under själva akten och de tycker jag att du kan spara för ditt eget höga nöjes skull"?

Tydligen är det inte roligt att höra sådana kommentarer när man ser på sitt favoritprogram.

Asså jag fattar inte... åsså... mmm!

Såg den här hos Emil.

Snälla, snälla, säg att hon är ironisk.

Frågan smög upp på henne bakifrån, hon hade inte en chans

Undrar om man kanske ska sluta ställa upp på undersökningar...

Ouch?

När min fåtölj gick sönder, med mig i den, åkte jag bakåt och slog huvudet i bordet bakom mig.

Sedan låg jag på golvet, med armarna fortfarande på armstöden, tittade upp på bordet och fnissade.

Andra kanske hade svurit över att det gjorde ont i huvudet.

Jag försökte åla ur fåtöljen under bordet och rullade mig bekvämt ut.

Allt jag tänkte var:

Himla tur att jag redan kissat, annars hade jag nog pissat på mig av rädsla när jag ramlade.

Jag är nog inte som andra, nej.

Till grannarna

- Klockan är faktiskt över halv tio, varför är ingen död än?!

Detta högljudda uttalande bör tolkas som att en halvdöv fiskbulle tittar på Morden i Midsomer, inget annat.

Bara så att ni vet.

Ursäkta.

Men du hör ju inte, men du lyssnar ju inte, men du höör ju inte

Ibland händer det för mycket på en gång. Som nu. Men jag försöker ta det med ro ändå.

Knaprar piller, som sagt, och sedan tänkte jag vara duktig och kolla upp varför jag hör så pass mycket sämre. Jag var öronbarn som liten och har alltid haft problem, så jag tänkte att det "bara" berodde på att min tinnitus förvärrats och att jag hade för mycket vax.

Öronläkaren dammsög öronen. Sedan fick jag sätta mig i tiotusenkronorsfrågan-båset och göra piptestet (ja, alltså, där man får hörlurar och en knappgrej att trycka på när man hör ljuden de sänder).

- Ingen kommer att vara i rummet för det går automatiskt med dator, förklarade läkaren.

Där satt jag i min egen lilla värld och tryckte när det pep. Visserligen var det tystare än jag mindes, men jag tänkte inte så mycket på det. Tills det kom in en sköterska som tittade på båset och sedan på den duktiga självgående datorn.

Pip. Tyst. Piip. Pip. Piiiip. Tyst.

Sköterska igen.

Resultatet: mitt högra öra kämpar på, men mitt vänstra har tagit semester.

Nu ska jag testas för borrelia, vilket nog var det sista jag kopplade nedsatt hörsel till. Alltid får man lära sig något.

Fördelen med sämre hörsel, har jag kommit på ikväll, är att jag kan skråla högt som sjutton till allsången och ingen får säga något om det för den stackaren hör ju så dåligt så hon hör säkert texten fel och dessutom vet hon inte vilken volym som gäller.

Mwahaha.

Hej, mammas och pappas grannar. Visst sjunger jag vackert? Va? Håll vaddå? Håll ty...? Håll käf...?

Nä, nu hör jag så dåligt igen... ;)