Spel.
Massa spel.
Så blir det lätt när jag umgås med pojkvännen och hans kompisar (hur säger man när man vill säga att det var hans från början men att vi alla är polare nu? Delad vårdnad-polare från hans sida av kompisfamiljen?).
Så blev det i helgen också.
Innan jag spelade med dem tyckte jag att jag ändå hade spelat rätt många brädspel och annat lattjo.
Hah!
Nu är det nästan pinsamt.
- Ska vi spela Carcassone? Har alla spelat det förut?
Nyfiket erkänner jag att jag inte gjort det, vilket innebär att de får förklara spelet för mig innan vi kör igång och svara på en hel del nybörjarfrågor under spelets gång.
- Vad sägs om en omgång Fluxx?
Smått generat, men leende, får jag medge att jag aldrig spelat det heller.
- Nu då? Settlers, kanske? Det var ett tag sedan.
Vid det här laget känner jag att jag nästan får ge mig själv ett hårt slag inombords och ta stryptag på mina stämband för att hota fram erkännandet att jag inte spelat det heller.
Igår kväll när älsklingen sade att vi skulle spela ett jättemassaskojsigt spel med hans kompisar (våra... hans från början... mina pluspolare... hansomina... äh, jag ger upp!) blev jag inte alls förvånad över att jag inte spelat det förut. Inte heller chockerade det mig att de andra kunde det utan och innan. Jag kunde till och med få fram ett klart, tydligt och duktigt artikulerat "Nepp" på frågan om alla hade spelat det förut, utan att viska fram det och rodna som en viktoriansk ungmö som fått se en manlig navel för första gången.
Däremot förvånas jag över att kompisarna och älsklingen har ett så otroligt stort tålamod med nybörjare. Själv brukar jag hoppa i möblerna, testa min rumpas studsfaktor på dem, och gny av iver medan övriga deltagare börjar förklara reglerna mycket pedagogiskt och fint för nybörjaren.
Mera spel! Mera spel! Mera spel!
Vad?
Min hjärna är överbelastad med nya spelregler. Den måste få avreagera sig lite.
Det är normalt. Säger vi.
