Sjukt

Det finns en oskriven regel: man ger sig aldrig någonsin på äldre människor, djur eller barn. Om man nu är så sjuk att man måste ge sig på någon över huvud taget.

Vanligtvis är jag ganska tolerant. Men jag säger såhär: kommer den här rånaren i närheten av mig, då får han problem.

Fega fanskap.

Parapapapapapa

HG lockade (skrek, bönföll, tjatade, mutade) och vi hörsammade. I lördags. Jag gick dit i sällskap med härliga tjejkompisar och hade en kanonkväll!

Redan i kön sjöngs "parapapapapapa" eftersom vi var på rejält festhumör. Första gången trodde jag att tjejerna började sjunga på den där hackspettsvisan i Kalle Anka-serien på julafton (som sagt, det är kul att ha dålig hörsel ibland) men det var ju Rap das armas. Silly me.

Ego

- Hur är läget?

- Har du inte läst hur jag har det på min blogg, eller? Just ja, du känner ju inte mig. Sorry.

För 346:e gången

En av väldigt få fördelar med att ha feber:

man kan bädda ner sig i sängen och ha Stolthet och fördom-maraton, utan att skämmas eller känna att man borde ta tag i något viktigt.

Mmmmm. Ljuvligt.

Tack så hemskt lite

Ni vet det där uttrycket "be careful what you wish for"?

Jag skulle inte ha önskat mig mer dramatik när jag befinner mig i Linköping. Nu har mina grannar berättat att de blivit bestulna och att mystiska män går omkring utanför vårt allrum och lyser in med ficklampor. Och så sitter jag här med feber och halsont (förhoppningsvis är det en vanlig förkylning och ingen okänd infektion).

Bra jobbat av mig. Verkligen.

I övermorgon

Tittade på The Day After Tomorrow med mamma och pappa.

Visst är det bra att de inte har direktöversatt titeln (även om det hade varit kul). Ärligt talat, hade du hyrt en film med titeln I övermorgon? Men varför inte försvenska det lite ändå?

- De kunde ju ha döpt om den till De hade i alla fall inte tur med vädret, föreslog jag.

Förslaget mottogs ljummet.

Idiotsäkert

Ett säkert sätt att känna sig som en idiot:

knacka på fönsterrutan och vinka lite fåraktigt, sådär smålustigt skojsigt, åt en person du känner. Känn dig som en idiot på riktigt när personen inte vinkar tillbaka så att du bara vinkat sådär lite skojsigt fånigt åt någon som framstår som en fullständig främling i alla andras ögon, där de tittar aningens frågande och misstänksamt på dig.

Kärringvarning

När jag hade barfotadebut i år fick jag känna mig ovanligt vuxen.

Jag kollade nämligen efter glasbitar, hund-, katt- och människobajs, spyor, däckade fyllon, gamla burkar, vassa grusbitar och pyttesmå barn innan jag satte ner fötterna.

Så gjorde jag ju aldrig förut.

Vilken trist tant jag har blivit nu då.

Mötet

Språkproblemet verkade oöverkomligt. Min danska är obefintlig, förutom några väl valda svordomar och allmänt fula ord, och de ville jag inte använda. Hon var så söt och oskyldig.

Dock var det inte svårt att förstå vad hon ville när hon bestämt ställde ner sin halvt urdruckna flaska bredvid mig. Jag skulle smaka. För att vara snäll låtsades jag smutta lite och gav tillbaka den. De följande sju, åtta gångerna tog jag bara flaskan och gav tillbaka den när hon tittade åt ett annat håll. Men hon var otroligt bestämd, måste jag säga, och accepterade inte ett nej, varken med svenskt eller danskt uttal.

När hon inte jobbade på att få mig att dricka hoppade hon ner på marken och grävde i den med ivriga händer. Bara hon kunde få smuts under naglarna, riva runt i marken med full energi och bli så lycklig över rätt träbitar som i hennes ögon var stenar. Hon fyllde mina händer med bitarna och väntade sig att jag skulle bli glad. Jag log och beundrade. Hon stoppade ner några bitar i syrrans väska, för att vi skulle ha dem som minne.

Jag hade flip flop-skor; blå, med stora, fina blommor och pärlor. Dem föll hon för. Hon gick iväg med dem och ville inte lämna tillbaka dem. Till sist fick jag dem ändå. Trots att jag inte kunde kräva tillbaka dem på danska.

Hon vinkade när hon gick. Trots språkbekymmer, skostöld och dryckestvång var det ett möte jag kommer att minnas och vårda ömt.

Det var den sötaste lilla treåriga danska jag sett.

Snoka rätt på lite underhållning

Sommaren är ju här, påstås det, så när jag är i Linköping förväntar jag mig lite dramatik.

En fönsterrunkare eller två, en konstig prins som vill bjuda med mig till sitt hemland, folk som leker apor på plåttaket ovanför cykelställena, operamannen, människor som röker och fnissar åt ingenting under mitt fönster, inbrottsförsök, påtända knarkare som kommer in och skriker, mystiska sjukdomar, stalkers... ja, sådant som jag brukar råka ut för.

Annars blir det väl ingen sommar?

Runkaren borde ju visa sig i alla fall, det är ju säsong för det. Kanske borde jag ha bett om hans nummer för framtida bruk senast, ifall jag får tråkigt när jag ska tvätta.

Det var snällt av honom att tänka på att jag säkert vill ha lite underhållning på väg till och från tvättstugan, men jag hade nog föredragit att se en bebisorm istället för hans lilla snok.

Förvaring av kärlek

Jag har, tyvärr, blivit vittne till hur syrran och K sitter i soffan och fjärtar loss. Nästan som om de är stolta över det, dessutom.

När jag frågade syrran varför de sitter och pruttar tillsammans i godan ro svarade hon:

- Vi älskar varandra så mycket så vi fiser tillsammans, för rökt kött räcker längre.

Deportees

Har ni hört de här?

Om nej: tackbrev, tacksamhetspresenter, blommor och dylikt går att skicka till mig när som.

Om ja: kom hit så jag får ge dig stryk för att du inte har tipsat mig!

Tar du röven på mig?

Jag hoppas på lite söt svensk-danska från min syster när jag är här. Det kan inte vara lätt att ha en besvärlig syster som envisas med att inte förstå danska (som hon talar flytande och givetvis använder varje dag) så att man måste växla mellan språken för att det ska funka. Ibland blir det lite blandade uttryck.

Detta fick jag höra senast jag var på besök:

- Ja, då kan vi konstatera en ting: om det inte är du som tar röven på mig, så spökar det.

Danskan verkar vara ett fascinerande språk.