Allmänt lost

Håller ni inte med mig om att det är rätt lustigt att jag, som har Sveriges största lokalsinneshandikapp (= går vilse på IKEA), blir ihop med en kille som är från Göteborg?

Hello, storstad.

Ironi.

Varför kunde jag inte falla för någon från Småby i Pyttehåla?

Nu ska jag bara försöka lära mig ett par viktiga saker för att klara mig i stan när jag är där.

Först och främst: det är fullständigt logiskt att man säger "hallå, eller". En konversation ska alltså inte inledas på följande sätt:

- Hallå, eller.
- Hallå eller vaddå??

För det andra ska man se sig om fyra gånger, springa över gatan för glatta livet och böna till skyddshelgonen för fotgängare att man inte blir påkörd av en spårvagn när man tar sig från punkt A till punkt B.

Och för det tredje, om man heter Ingeborg, så ska man lära sig att skilja på punkt A och punkt B och allt däremellan. Så slipper man fälla snygga kommentarer som:

- Jag tror att jag hittar nu! Yay! Eh... var är jag?

Guitar Hero-maner är vi allihopa, allihopa...

Jag har precis lärt mig att spela (och älska) Guitar Hero ordentligt.

Det är farligt att bli tillsammans med en kille som är grym på Guitar Hero och som dessutom låter en leka hur mycket man vill med hans spel när han är i skolan och pluggar sig och är duktig.

De senaste dagarna har jag spelat, spelat, spelat och till och med drömt att jag spelat om nätterna.

På väg hem ikväll lyssnade jag på musik. Varenda låt blev pluppifierad i min hjärna - jag kunde bara tänka på hur låtarna skulle ha sett ut om jag hade spelat dem i Guitar Hero.

Hej, jag heter Ingeborg och jag är pluppoman.

Men jag tror inte att jag blir som den här killen. Jag kan nämligen inte cykla särskilt fort.

Maow!

Söt



Sötare



Sötigast

Kåt... eh... quote of the day

Här försöker man vara råball och så har man en alldeles för cool pojkvän.

Jag gör en riktig killer pose mot dörrposten, lägger av en yo-nickning och säger med tillräckligt mycket stänk av jag-kommer-från-en-härjad-förort-men-har-egentligen-närpolisen-på-snabbuppringning-i-mobilen:

- Wassuuup.

Bara det borde ju egentligen göra att han fattar korven med ett fast grepp...

Va?

Nej...

Hot dogs, människor, hot dogs! Vi lagar faktiskt kvällsmat. (Alltså: han lagar och jag hjälper till med små insiktsfulla kommentarer såsom "Oooh... bubblor i vattnet... små bubblor från ingenstans... waaaaow...")

Det borde alltså göra att han fattar korven med ett fast grepp och säger:

- Maten kan vänta, älskling... jag måste få kyssa dig som du aldrig blivit kysst förut!

Sedan slänger han korven åt fanders (nja... åt D, tekniskt sett, eftersom hans rum är alldeles intill... men sådana små detaljer kan man ju inte tänka på när man ska fånga läsarnas intresse) och kysser mig tills jag blir knäsvag.

Men nej, han är alldeles för cool. Säger jag "wassuuup" blir svaret:

- My cock!

Suck. Jag måste balla till mig.

Zpännande znabbis

I en lägenhet någonstans i Sverige:

- Stop it, you're snoring me!

*tystnad*

- Zzzz...

To be continued...

Sweet dreams

Ibland är det mindre roligt att ha hört nyheter om avlyssningslagen.

När man sover, till exempel.

Tänk er själva.

Här ligger man i lugn och ro och drömmer sig bort. Sedan övergår drömmen till att bevakningskameror följer varje steg man tar och när de får reda på att man sagt eller gjort något olämpligt så kommer det stora stenblock som man måste springa undan eller krossas av.

(För det kan inte ha varit konsekvenserna av att ha sett Asterix och Obelix-filmer och läskiga filmer med ett intelligent dator-/övervakningssystem. Näpp.)

Då föredrar jag drömmen jag hade natten till idag, då jag och några kompisar var på en spelning med Lukas Rossi. Grym spelning, men jag kan visst inte få till allt ens i drömmarna - självklart satt jag ganska långt bak och hade svårt att se honom.

Sedan kan vi gärna glömma bort den lilla detaljen att han passerade mig på hotellet vi bägge befann oss i och att jag försökte dra ett krystat skämt för att få hans uppmärksamhet. För i drömmarna är man väl bara råcool, eller hur? Man har ett perfekt alter ego.

Men nej... Det är ju jag (som ni hört ett par gånger vid det här laget). Klart som fanken att jag är mitt vanliga, knäppa jag även i drömmarna. Bläsch.

Nostalgikväll

Ho-ho-ho-ho-ho-ho-hockeyfrilla!

Frånvaro av läraransvar?

Det här får mig att rysa. Av flera anledningar.

För det första: har det gått så långt i dagens samhälle att man måste skicka pedofilvarningar till föräldrar?

För det andra: hur kan det vara så att en lärare inte lägger märke till att en elev inte kommit till skolan förrän den andra dagen hon är borta? Speciellt efter att skolan skickat ut en sådan varning...

För det tredje: hur kommer det sig att läraren ringer först vid middagstid för att höra var eleven befinner sig, efter att hon fått information från de andra eleverna om att hon inte var i skolan dagen innan heller?

Låt mig förklara varför jag ryser.

Eftersom skolan skickat ut en varning om att en dömd pedofil rör sig i området och att föräldrarna därför borde prata med sina barn om att inte prata med främlingar bör man kunna anta att barnet ifråga är väldigt ungt. Låg- eller mellanstadieåldern, kanske.

Barnet lämnas i skolans vård. Skolan skickar ut en varning om pedofiler. Så långt allt väl, eftersom det visar att skolan bryr sig om sina elever som de har ansvaret för under skoltid.

Sedan börjar skolans kompetens halta lite, i mitt tycke (ja, skolan - läraren är anställd på skolan och alla anställda där fungerar som en enhet). En lärare ska ha koll på alla elevers närvaro. Dels för att läraren ska föra frånvarostatistik, dels för att läraren ska kunna se hur barnet mår (eventuella problem i hemmet och så vidare). Således är det inte alls okej att läraren upptäcker att eleven inte är i skolan förrän vid andra dagens frånvaro. Redan den första dagen ska läraren, om han eller hon inte fått in en sjuk- eller frånvaroanmälan, ringa till föräldrarna för att se vad frånvaron beror på. Det är ruskigt galet att läraren får höra av de andra eleverna att barnet inte varit i skolan dagen innan heller. Jag reagerar också på att läraren ringde vid middagstid, när barnen slutar skolan klockan ett. Nu vet jag ju i och för sig inte vid vilken tidpunkt frånvaron upptäcktes, och heller inte vilken tid som är middagstid för bloggskribenten, men såvitt jag vet är middagstid runt sen eftermiddag eller kväll. Borde läraren inte ha ringt tidigare än så?

Dessutom skriver den bekymrade föräldern att hon cyklat till skolan för att tala om för fröken vad hon kände när det gäller detta, men: "Kändes ändå inte riktigt som om hon fattade allvaret."

Fröken borde skämmas vid det laget och definitivt ha tagit föräldern på stort allvar. Här skickar skolan ut en seriös varning för pedofiler och så tar hon inte sin lärarroll och sitt ansvar i och med denna på större allvar än så. Ja, jag vet att jag inte var med vid mötet de hade. Men att föräldern får den här känslan efter samtalet är dåligt nog.

Inte nog med att det finns pedofiler (och mycket annat hemskt) som barnen kan råka ut för, nu kan man visst inte lita på att alla lärare håller koll på barnen de har ansvar för...

Törs jag verkligen skaffa barn...?

(Innan ni biter mig: ja, jag vet att man inte ska dra alla lärare över en kam och att det finns många kompetenta och ansvarskännande lärare. Jag vill bara inte bli förälder till det barn som råkar ut för konsekvenserna av läraren som är undantaget som bekräftar regeln, så att säga...)

Blod, svett och tårar

Uh-oh...

Planen var att jag skulle bli klar med två uppgifter idag.

Kaxig som jag är, sa jag åt mamma att om jag inte var klar med dem när hon skulle höra av sig ikväll så fick hon tvinga i mig blodpudding (hat-päckel-mat nummer ett) nästa gång jag åker hem.

Jag misslyckades.

Nu svettas jag vid tanken på att få ner bara någon tugga av vidrigheten.

Tyck synd om mig!

Kärelikärkär

Nämen, hur ska det här gå?

Jag är sådär otroligt jättejättejätteförälskad. Sådär så det pirrar i hela kroppen (ursäkta mig, jag skulle gärna skriva att det pirrar i magen, men för mig är det så att om det pirrar i magen så är jag sketahungrig). Ja, ni vet säkert hur det är... Jag kan komma på mig själv med att sitta på bussen och tänka tillbaka på något vi gjort tillsammans, medan jag stirrar oseende rakt fram, bara drömmer mig bort... ända tills jag upptäcker att personen som sitter mitt emot mig ger mig en ganska skrämd och misstänksam blick för att han/hon undrar varför jag sitter och fixerar honom/henne med blicken samtidigt som jag fyrar av ett flinande, fånigt leende.

Varför älskar jag Minake?

För att han får mig att må så bra och gör mig galet lycklig. Det är det snabba svaret.

(Varning för riktigt förälskat babbel nedanför denna parentes. Nej, men allvarligt. Om du är singel och inte alls lycklig med att vara det, så ska du sluta läsa nu. Nu, sa jag ju! Okej, skyll dig själv. Kom inte och säg att jag inte varnade dig.)

(Sista chansen nu, även för er som faktiskt är en halva som tillhör en annan halva.)

(Nu är det på ert eget ansvar!)

För att han får mig att känna mig som en fullkomlig människa, en vacker kvinna, en söt person, en gullig tjej, en smart typ, en fin flickvän...

För att han är bäst på att få mig att skratta. Åt mig själv och annat.

För att han skryter om mig ibland, för saker jag själv inte alls tycker är så bra, men som efter hans omdöme gör att jag tänker annorlunda om mig själv.

För att han förstår tjejers oförklarliga chokladbehov och gör sig besväret att fixa chokladpudding åt mig. Pudding som jag kan äta utan att känna mig tjockisdum.

För att jag bara behöver känna hans armar om mig för att andas ut från resten av omvärlden.

För att han skickar de mest romantiska sms jag någonsin fått, och för att jag känner att han verkligen menar det.

För att han är så söt när jag smeker hans hår när vi sover, eftersom reaktionen blir att han ler och stönar lite lätt i sömnen.

För att han inte tycker att jag är dum när jag faktiskt är det, utan kommer med världens gulligaste ursäkter och förklaringar till att jag är det, så att jag inte ska känna mig dum eller obekväm.

För att han ger mig ärliga komplimanger.

För att han är så bra på så mycket, och läskigt allmänbildad, så det är en rolig utmaning att spela frågesportsspel med honom.

För att han är målmedveten och driven och satsar på att få det han vill ha.

För att han låter mig öva filmkyssar på honom.

För att han vill spela strip-Guitar Hero med mig.

För att han är mån om att få mig att känna mig älskad och riktigt uppskattad, och tillfreds med mig själv och med oss.

För att han gett mig den finaste och mest intelligenta komplimangen jag någonsin fått; att mina ögon är som nebulosor.

För att han kan säga: "Spela tv-spel ett tag nu, älskling, så går jag ut i köket och gör frukost åt oss." Och när frukosten är klar, så ser jag att han ansträngt sig för att göra en måltid jag kommer att gilla.

För att han vill hålla om mig och pussa på mig, och gärna låter mig göra pussattacker på honom när jag känner för det.

För att jag känner att jag är fem år lika mycket som tjugosex år i hans sällskap, och det på ett bra sätt.

För att han gjort att jag äntligen kan känna att det finns en anledning att tro på killar igen.

För att han ser på tjejfilm, utan att gnälla, med mig.

För att han får mig att känna att jag vill leva mitt liv med honom och ingen annan.

För att han och jag är lika knäppa.

För att han skrattar åt mina skämt. Och viktigast av allt: han gillar min blogg! ;)

För att han får mig att känna att han är stolt över att ha mig som flickvän, och för att jag är ruskigt stolt över att han valt mig.

För att jag varje dag är förvånad över att jag haft turen och lyckan att få träffa honom och ständigt förvånad över att han inte gav upp om att få mig när jag själv gett upp om mig och kärleken.

Oj, jag kan fortsätta för alltid...

Sa jag förresten att han är väldigt sexig, har fantastiska ögon som jag aldrig tröttnar på att titta in i, är bäst i sängen (inte bara på kuddkrig), är väldigt intelligent, grym på många olika spel, generös och godmodig, vänlig och öppensinnad, manlig på ett positivt sätt, social och omtyckt, helt enkelt allmänt bäst?

Sorry... men så är det faktiskt.

Förstår ni nu att jag undrar hur det här ska gå?

Jag kan ju liksom bara typ tänka på honom, asså. Tihihi. Tihihihihihihi.

Tihi.