Allmänt lost

Håller ni inte med mig om att det är rätt lustigt att jag, som har Sveriges största lokalsinneshandikapp (= går vilse på IKEA), blir ihop med en kille som är från Göteborg?

Hello, storstad.

Ironi.

Varför kunde jag inte falla för någon från Småby i Pyttehåla?

Nu ska jag bara försöka lära mig ett par viktiga saker för att klara mig i stan när jag är där.

Först och främst: det är fullständigt logiskt att man säger "hallå, eller". En konversation ska alltså inte inledas på följande sätt:

- Hallå, eller.
- Hallå eller vaddå??

För det andra ska man se sig om fyra gånger, springa över gatan för glatta livet och böna till skyddshelgonen för fotgängare att man inte blir påkörd av en spårvagn när man tar sig från punkt A till punkt B.

Och för det tredje, om man heter Ingeborg, så ska man lära sig att skilja på punkt A och punkt B och allt däremellan. Så slipper man fälla snygga kommentarer som:

- Jag tror att jag hittar nu! Yay! Eh... var är jag?

Guitar Hero-maner är vi allihopa, allihopa...

Jag har precis lärt mig att spela (och älska) Guitar Hero ordentligt.

Det är farligt att bli tillsammans med en kille som är grym på Guitar Hero och som dessutom låter en leka hur mycket man vill med hans spel när han är i skolan och pluggar sig och är duktig.

De senaste dagarna har jag spelat, spelat, spelat och till och med drömt att jag spelat om nätterna.

På väg hem ikväll lyssnade jag på musik. Varenda låt blev pluppifierad i min hjärna - jag kunde bara tänka på hur låtarna skulle ha sett ut om jag hade spelat dem i Guitar Hero.

Hej, jag heter Ingeborg och jag är pluppoman.

Men jag tror inte att jag blir som den här killen. Jag kan nämligen inte cykla särskilt fort.

Maow!

Söt



Sötare



Sötigast

Kåt... eh... quote of the day

Här försöker man vara råball och så har man en alldeles för cool pojkvän.

Jag gör en riktig killer pose mot dörrposten, lägger av en yo-nickning och säger med tillräckligt mycket stänk av jag-kommer-från-en-härjad-förort-men-har-egentligen-närpolisen-på-snabbuppringning-i-mobilen:

- Wassuuup.

Bara det borde ju egentligen göra att han fattar korven med ett fast grepp...

Va?

Nej...

Hot dogs, människor, hot dogs! Vi lagar faktiskt kvällsmat. (Alltså: han lagar och jag hjälper till med små insiktsfulla kommentarer såsom "Oooh... bubblor i vattnet... små bubblor från ingenstans... waaaaow...")

Det borde alltså göra att han fattar korven med ett fast grepp och säger:

- Maten kan vänta, älskling... jag måste få kyssa dig som du aldrig blivit kysst förut!

Sedan slänger han korven åt fanders (nja... åt D, tekniskt sett, eftersom hans rum är alldeles intill... men sådana små detaljer kan man ju inte tänka på när man ska fånga läsarnas intresse) och kysser mig tills jag blir knäsvag.

Men nej, han är alldeles för cool. Säger jag "wassuuup" blir svaret:

- My cock!

Suck. Jag måste balla till mig.

Zpännande znabbis

I en lägenhet någonstans i Sverige:

- Stop it, you're snoring me!

*tystnad*

- Zzzz...

To be continued...

Sweet dreams

Ibland är det mindre roligt att ha hört nyheter om avlyssningslagen.

När man sover, till exempel.

Tänk er själva.

Här ligger man i lugn och ro och drömmer sig bort. Sedan övergår drömmen till att bevakningskameror följer varje steg man tar och när de får reda på att man sagt eller gjort något olämpligt så kommer det stora stenblock som man måste springa undan eller krossas av.

(För det kan inte ha varit konsekvenserna av att ha sett Asterix och Obelix-filmer och läskiga filmer med ett intelligent dator-/övervakningssystem. Näpp.)

Då föredrar jag drömmen jag hade natten till idag, då jag och några kompisar var på en spelning med Lukas Rossi. Grym spelning, men jag kan visst inte få till allt ens i drömmarna - självklart satt jag ganska långt bak och hade svårt att se honom.

Sedan kan vi gärna glömma bort den lilla detaljen att han passerade mig på hotellet vi bägge befann oss i och att jag försökte dra ett krystat skämt för att få hans uppmärksamhet. För i drömmarna är man väl bara råcool, eller hur? Man har ett perfekt alter ego.

Men nej... Det är ju jag (som ni hört ett par gånger vid det här laget). Klart som fanken att jag är mitt vanliga, knäppa jag även i drömmarna. Bläsch.

Nostalgikväll

Ho-ho-ho-ho-ho-ho-hockeyfrilla!