Till de som envisas med att jag passade bättre i kort hår: jag kommer inte att klippa mig mer än nödvändigt. Mitt hår är numera ett oumbärligt verktyg i min hantering av mig själv. Jag sätter upp håret i tofs och använder det som vapen när jag ska övertyga mig själv att göra något (plugga, vakna, sluta snarka, skaffa ett liv, etc).Såhär kan det låta när jag ska disciplinera mig:
- Gå och ställ in mjölken nu. (Jag är mjölkoholist. Jag tror att det uppstod som ett traumatiskt men efter att jag ramlat i mjölkgropen när jag skulle hjälpa K att mjölka.)
- Lägg ägg! Näver.
- Sluta tönta dig. Gå nu.
- Meeh... ooorkaaa...
- Menvafasen. Du var redan så lat så du drack direkt ur förpackningen. Gå och ställ in den.
- Och? Det kallas att vara SINGEL. Och dessutom hämnas jag på de grannar som snor mjölk av mig utan att fråga. Som straff får de smaka på mig också.
- Eeew, du är sjuk... nu ställer du in mjölken, ditt sjuka skrälle.
- ORKA!
- PSYCHO!
Sedan är det bara för mig att smiska mig i ansiktet med håret tills jag går med på att göra det. Hår i ögonen är speciellt effektivt.
Förstår ni nu att jag inte skulle klara mig utan långt hår?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar